kloksmart

Det var en gång en solig dag under ett sommarhalvår. Kreti, Pleti och Mejto var ute och paddlade kanot på ett av de sju haven. Med sig i kanoten hade de (av oklar anledning) ett bokberg.
 
Rätt var det var så hördes det ett ljudligt plask, bokberget dallrade och alla tre vände sig hastigt om för att se var ljudet kom ifrån och fick beskåda en älg som just kastat sig vattnet. Vid strandkanten stod en bäver redo att göra samma manöver. Plasket från älgen framstod som löjligt när bävern kastade sin kroppshydda i vattnet och började simma mot kanoten. Mejto insåg faran av att krocka med en bäver på öppet hav och paddlade så till den milda grad att armen trillade av.

När bävern var ett minne blott kunde färden fortsätta. I alla fall tills de fastnade i ett parti sten. I en fors. Kanoten satt fast. Mejto skrek, älgen skrek, vattnet forsade in, böckerna drunknade, Pleti skrek. Älgen skrek (igen), Kreti skrek och kastade sig ur kanoten och gav den en rejäl puff. Färden kunde fortsätta.  

Kreti (som hade självutnämnt sig till kapten) tyckte att färden gick för långsamt och försökte genom onda tillrop få Mejto att paddla snabbare - vilket var helt meningslöst eftersom Mejto redan vevade så fort hon bara kunde med sin högra arm som paddel.

Tillsist föll mörkret på.  Mitt ute på öppet hav, i en kanot satt Kreti, Pleti och Mejto. Med sig hade de resterna av ett föredetta bokberg och en älg i kölvattnet. Ingen har sett dem återvända hem så förmodligen sitter de där än...

Idag hände något mycket konstigt, ja, det är så extraordinärt att det aldrig har inträffat tidigare. Aldrig någonsin faktiskt.  Tant "Tvär" och undertecknad l-ä-m-n-a-d-e kaka kvar på tallriken. Ja, ni läste rätt - de avstod de sista tuggorna av c-h-o-k-l-a-d. De var mätta, båda två, samtidigt. Mycket märkligt!  Eftersom undertecknad och Tant "Tvär" alltid skyndar sig att äta upp innan de blir mätta så lär ni inte få vara med om detta någon mer gång under eran livstid så passa på att ta in informationen, ordentligt. Undertecknad har fortfarande svårt att förstå vad som egentligen hände, hur gick det till?

Luvan har idag blivit ägare till ett par alldeles egna skor.  Hon är så stolt - genast satte hon dem på händerna och provsmakade ifall de gick att äta. Ett par röda. I storlek pytte-pixi-små. Storlek 18. Om ni aldrig någonsin har beskådat ett par skor i storlek 18 (eller känner att ni vill friska upp minnet) så är ni välkomna till det rosa huset eller eran närmaste skoaffär - fråga efter de dyraste skorna de har så kommer ni att bli tilldelade ett par skor i storlek 18. 

I övrigt kan det skrivas in i protokollet att undertecknad har köpt sig en ny fin pyjamas - det viktigaste (mat är alltid viktigast, men sen)  först ni vet...

Den föregående veckan har onekligen gått, eller rättare sagt skidrats, i skidornas tecken. I alla riktningar och på alla längder och bredder till och med baklänges. Det har på ett eller annat sätt utövats skidsport minst en gång om dagen varje dag utom den dagen då solen lyste. Just den dagen då det var ett strålande vårvinterväder lyckades familjen tillsammans med Mejto befinna sig på äventyrsbadet som ligger placerat en aning söderut. Ni har väl alla hört talas om Murphy....

Första dagen i skidbacken raderas ur protokollet, det var kort sagt en mycket dålig dag. Undertecknad var arg och övervägde dubbelsidig amputation av fötterna. Resultatet av den kombinationen blev en flersiffrig slutsumma men nu har både undertecknad och Karln varsin komplett och fullständig slalomutrustning, inklusive formgjutna sulor i pjäxorna - amputation ska aldrig mer behöva övervägas. 

Andra dagen gick betydligt bättre, ingen hade ont i fötterna. Ingen var arg. 4-åringen var  fastspänd i sele och kunde därmed åka "själv" och Rallykillen var med. Nya skidor i en nypistad backe - det är grejer det.

Under helgen var det paus i slalomandet, men Karln han skidrade i alla fall. På en uppsättning vita blixten trängdes tre styckna fullvuxna karlar  varav den som var längst bak var vänd baklänges. Tillsammans med ytterligare tre styckna  fullvuxna karlar placerade på en annan uppsättning vita blixten hasade de omkring på Fixarns gård. De tävlade. Det är fortfarande oklart vem som vann och varför aktiviteten aldrig dokumenterades.  

Tillsist har 4-åringen blivit utrustad med ländskidor med betoning på längd. De är långa och betydligt längre än hela 4-åringen. Han är nöjd iaf. Och han ska åka med stavarna - trots att han får hålla armarna över huvudet för att kunna hålla i "- det blåa högst upp, mamma! "