kloksmart

Idag hade undertecknad inte riktigt tid att gå in på jobbet, hon ville mycket hellre stanna i bilen. Hon har nämligen blivit ägare till världens bästa smör-skiva (nej, det är i-c-k-e samma sak som ost-skiva), inte mindre än sexton speciellt utvalda rockballader befinner sig på en och samma compact disc. Hade inte undertecknad varit sjuksköterska hade hon fömodligen gjort alla andra blandskivepåhittare arbetslösa (?!). Dessutom (som att det inte var bra nog) har hon en exceptionellt bra skiva med femton något mer olugna låtar. [Olugn - norrländskt ord av prima kvalité].  

Dessa två skivor medför att högtalarna i bilen får vad de tål, och undertecknad vrålar så högt hon bara kan (tur att ingen hör). Att hon har hört varenda låt minst artontusen gånger är bara en fördel, texterna sitter som en smäck. Det enda som är lite konstigt är att undertecknad aldrig blir less. Eller, egentligen är det nog inte så konstigt, vem kan lessna på tunga basgångar, ljuvliga gitarrsolon och texter som tar en till en annan värld?

På tal om ljud har undertecknad länge önskat sig en trevlig liten radio, med bra ljud, att ha i köket. Idag kände (kom ihåg kände) undertecknad sig rik efter att för två dagar sedan blivit 20+ och fått några extra svenska riksdaler att spendera på något lyxigt. Sagt och gjort, härmed är en Tivoli Audio PAL beställd. Undertecknad ser fram emot att hämta den på närmaste utskänkningsställe.

Så om ni inte hittar undertecknad någonstans så kolla i bilen - hon sitter förmodligen där och sjunger.

Nu är det allvar.  Någonting måste göras. Det är bara lite oklart vad och hur.
För ungefär en månad sedan lämnade undertecknad in ett inlägg angående mås-te där hon även tog upp sin bristande förmåga att äta frukost. Undertecknad har efter det slutat brygga så mycket mås-te (med följd att Karln har börjat städa) men förmågan att kunna äta har inte blivit ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Nu är det inte bara frukost som är svårt att äta utan i stort sett alla måltider är mycket besvärliga. Undertecknad är inte ens intresserad av att fika något mer (jaaa,  dra ni efter andan, underteckad sa ju att det var allvar). Visst en och annan halv måltid slinker ner och vid speciella tillfällen kan även en bulle hamna i undertecknads magsäck men det är inte njutningsfullt. Inte ens kul. Undertecknad som brukar leva för att äta?!
Flytande saker är lättare såsom till exempel kaffe (tack och lov) fast undertecknad har hört att man inte ska dricka för mycket av den varan (undrar exakt hur mycket "för mycket" är?).
Självklart finns det en orsak till detta mycket oangenäma problem, svårigheten ligger bara i att det för tillfället är alldeles för många orsaker till att undertecknads små grå inte kan komma till ro. Och när undertecknad och hennes hjärna inte kan samarbeta så fungerar icke heller matspjälkningsapparaturen.

Nå, som en vis tant sa till sig själv en gång:


Kan man inte äta - får man shoppa!

Ärade församling, ni kommer inte att tro era öron. Vindskivorna på rosa huset är målade! Igår (mellan regnskurar och åskbyar) förvandlades de gråa, flagnade träbitarna högst upp på huset till vita, fina plankor. 
Undertecknad kan meddela att det rosa huset är högt, riktigt högt. Det är som allra högast i mitten, högst upp. För att nå dit allra högst upp tyckte Karln att det "bara" var att knyta fast sig i skorstenen och hänga över takkanten. Undertecknad som insåg hur opraktiskt det är med en karl i en likpåse alternativt en karl med multipla frakturer tillsåg att det hyrdes en skylift.
Sedan stod hon på marken och skrattade åt Karln som på darriga ben och med vitnande knogar deklarerade att det inte bara var högt. Det svajjade o-c-k-s-å. Men som ni alla vet, skrattar bäst som skrattar först. Det rosa huset är högt, riktigt högt och inte ens undertecknad tycker att en ynklig skyliftkorg känns som så mycket att hålla i när åskan går...

För några veckor sedan (jaa, egentligen ganska många) fick undertecknad rådet att sänka ribban. Ni hör ju hur konstigt det låter. Undertecknad och låg ribba i en och samma mening. Nå, hur som. Ribban är sänkt, ända ner till trösklarna. Man kan faktiskt till och med betrakta det som att trösklarna är bortskruvade. Så låg är ribban just nu. Följderna av det är att det ser ut som sju svåra år i det rosa huset. Till och med Karln verkar tycka det, för han har städat. Flera gånger.
Undertecknads psyke mår ju inte så bra av det här men hon ignorerar det så mycket hon bara kan. Herregud, lite kläder på golvet har väl ingen dött av, eller katthår eller dammråttor stora som varghundar eller så mycket saker på byrån i hallen att man blir orolig för att benen på byrån ska krokna eller högarna av papper som skymmer fönstret i köket eller leksaker som ligger på all golvyta där det inte redan ligger kläder eller skor. Dessa skor, etthundratjugo gånger om dagen lyfts de in i garderoben och ändå, ä-n-d-å,  är de alltid utspridda över hela nedvåningen.
 
Undertecknad fick ett plötsligt behov av att gå och skruva tillbaka trösklarna - varenda en!