Pool & soolparty!
Senare under kvällen, när 3-åringen bokstavligt slocknat, satt hela sällskapet utomhus. Jagade knott, drack det som stått i kylen, sjöng och hade på det hela taget väldigt trevligt. Bönan hon trivdes bra i Fixarns knä. Hon passade även på att utföra ett kvalitetstest, hon tog ett stadigt tag om hans adamsäpple och drog så mycket hon bara kunde, det satt som tur var kvar. Man kan säga att han nu är CE-märkt samt är godkänd för barn under tre år eftersom han inte innehåller några lösa delar.
Vi fick även bevis på att vuxna män gör saker tillsammans när Karln och PR-mannen baxade upp Fixarn på en av badanordningens uppblåsbara krokodiler. (Detta efter att spätthuggaren/raggarhajen vunnit kampen om vem som skulle vara överst) Trots hårt arbete och ett stadigt tag om både Fixarn och krokodilen lyckades inte tilltaget. Dessutom fick vi rapport om att Staketforskaren och hans lagkamrater spelat nakenfotboll mitt i natten...När alkoholen går in, går vettet ut eller: Vuxna män gör saker tillsammans.
Sakletare
Får i bästa pippi-långstrump-anda bli sakletare någon dag, det finns faktiskt några rännor kvar på huset som fortfarande är orörda...
Apöar & akvariebyttor.
V-suttinen har fått sträcka ut alla sina hästkrafter, 240 mil har han fått galoppera. Familjen har varit iväg på semester. Resan avgick från gården. (Gården som inte är invaderad av flera ton små stenar i hög något mer. Nu ligger alla små stenar utspridda snyggt och prydligt. Tror inte att situation Beirut får kallas för situation Beirut något mer.) Första anhalten blev Pite. En stuga vid havet med egen strand. Ett besök på café Humlan, grillning, båtåkning och bastubadande var en utmärkt början på ledigheten. Dock slår inte 'Humlan' 'Räven', trots att 'Humlan' till och med var utrustad med lila spetsgardiner!?
3-åringen hittade på stranden i Pite "en lite död fisk, mamma!" Ja, den var onekligen lite död, eventuellt till och med stendöd.
Efter en färd längs den "kustnära-inlandsvägen" stod det Ume på skyltarna. Sovplatsen blev ett studentrum och morgonen efter var v-suttinen redo att styra ända ner till Märsta. Sagt och gjort.
-Välkommen till 70-talet! utropade Morfars lägenhet när vi klev in genom ytterdörren. 70-tal eller inte, nu behövdes det mat och lite vila innan det var dags för denna resas huvudmål: Kolmården.
Väl framme på sveriges största djurpark beskådade vi flertalet av världens alla djur och alla var i högsta grad levande även fast 3-åringen försökte hävda motsatsen flera gånger. Det fanns alla alternativ på djur; håriga, nakna, små, stora, hala, blöta, randiga, prickiga och så vidare i all oändlighet. Trots det stora utbudet av vanliga och ovanliga djur så tyckte 3-åringen bäst om getarna, kossorna, hästarna och de små grisarna, kort sagt de vanliga svenska husdjuren. Hajarna var visserligen lite spännande och han blev ganska glad när han hittade Nemo (läs: clownfisk) i en av akvariebyttorna. Men ingenting slog getarna, inte ens Bamse. Undertecknad, hon tyckte bäst om chimpanserna och gorillorna. Hon stod länge och tittade på deras förehavande ute på apön. (Förmodligen kände hon sig som hemma...) Karln, han tyckte bäst om delfinshowen. Men om det var delfinerna eller Markoolio som gjorde störst intryck får vara osagt.
Hela vistelsen hade familjen exemplarisk tajmingen och planering. Varenda kö undgicks tack vare att familjen alltid kom precis före eller precis efter de stora folkmassorna, och folkmassorna var enorma! Familjen gled igenom två dagar på Kolmården utan att vistas i ett enda led av väntan. Visserligen fick de så de teg på vägen tillbaka till huvudstaden när v-suttinen fastande i en bilkö orsakad av inte mindre än tre (!) bilolyckor.
Efter kilometervis av vandrande både i djurparken och i huvudstaden. Badande. Shoppande. Lekande. Ätande. Allmänt mysande och mängder av både av-och intryck var det dags att för v-suttinen att styra tillbaka mot norr. Efter att ha packat alla väskor för sjunde gången var det fantastiskt att alla ägodelar fortfarande var med. Under hela resan är det bara en inträdesbiljett till djurparken och ett Lypsyl som försvunnit - det är väl inte så illa med tanke på att undertecknad fortfarande lider av guldfiskminne.
Rabiata träpinnar.
Dock är det ett konststycke att äta sushi. Steg 1 är att dela på matredskapen. Det kan ju inte vara någon större match tänker man vid första anblicken av de till synes ganska timida träpinnarna. Kan upplysa alla närvarande om att enda gången de är timida är när de befinner sig i grupp i en kruka på bordet. När man valt ut ett par och ska dela på dem klamrar de sig fast i varandra så att det krävs mer eller mindre våld för att få lös dem. Detta resulterar i att man bryter dem snett och som hämnd får man stickor i sina stackars fingrar.
Steg 2 är att lyckas tämja pinnarna så man kan använda dem för att förflytta riskuddarna från tallriken till skålen med soja för vidare transport till munnen. Och detta utan att lämna halva riskudden i sojaskålen alternativt tappa den i knät. För upplysning kan tilläggas att både Dileva och undertecknad hade fullt sjå att hålla reda på riset som inte riktigt ville hålla sig mellan två vilda pinnar. Vi var båda två enastående överens om att anledningen till att japanerna både är små, smala och sura är för att de jämt är hungriga. (Tänk själv att försöka tämja matpinnar för att fånga små riskorn eller hala nudlar.) Nå, vi var varken små, smala eller sura. Snarare fullstora, tillräckligt tjocka och riktigt glada, det är faktiskt rätt underhållande att se någon annan balansera riskuddar mellan något som liknar blompinnar.
Steg 3 är att med hjälp av blompinnar, riskuddar och grön pepparrot bli mätt - något vi lyckades fantastiskt bra med!
Raggarhajen
Första halvan av dagen har fördrivits på ett mycket effektivt sätt, det har pysslats och donats, handlats och tvättats - i vanlig ordning. Andra halva dagen har bedrivits i sann playa del pool anda. - som det borde vara oftare. Sjuksystern med familj kom och njöt i soolen och poolen tillsammans med undertecknad, 3-åringen, krokodilen och raggarhajen. (Ja, Bönan var självklart också närvarande, sovandes i vagnen.) Sjuksystern tvekade länge innan hon stoppade ner hela sin lekamen i det 29° vattnet, men sen verkade hon trivas som fisken. Hon försökte till och med manövrera raggarhajen/spätthuggaren. Utan större framgång - men det ska noteras i protokollet att hon satt, om än bara i ca 10 hundradels sekunder, på odjuret.
Karln anslöt lite senare, med sig hade han en anka. Nu är det snart dags att öppna ett zoo för att kunna förvara alla dessa blötdjur. Ska nog skriva upp det på att-göra listan...punkt 345: öppna zoo för djur modell blöta....
Efter många timmars plaskande var det till slut dags att anse sig besegrade av hungersnöden i maggropen men det tog en stund innan hela sällskapet var uppe på torra land igen. Och hade inte sjuksystern med tvång och hot bogserat upp sin familj ur vattnet hade simhuden mellan tårna förmodligen blivit bestående.
Till sist är undertecknad helt övertygad om att någon illvilling springer omkring och injicerar vatten i hennes cykelsadel!
