kloksmart

Mitt-på-dagen-måltiden intogs i grannstaden, på en sushiresturang, tillsammans med Dileva. Undertecknad har längtat så vansinnigt mycket efter sushi, i ungefär 12 månader och 5 dagar (inte för att hon har räknat), så det var en måltid i njutningens tecken. Blandningen av salt soja, stark wasabi och milt ris gör att smaklökarna slår volter!  
   Dock är det ett konststycke att äta sushi. Steg 1 är att dela på matredskapen. Det kan ju inte vara någon större match tänker man vid första anblicken av de till synes ganska timida träpinnarna. Kan upplysa alla närvarande om att enda gången de är timida är när de befinner sig i grupp i en kruka på bordet. När man valt ut ett par och ska dela på dem klamrar de sig fast i varandra så att det krävs mer eller mindre våld för att få lös dem. Detta resulterar i att man bryter dem snett och som hämnd får man stickor i sina stackars fingrar.
   Steg 2 är att lyckas tämja pinnarna så man kan använda dem för att förflytta riskuddarna från tallriken till skålen med soja för vidare transport till munnen. Och detta utan att lämna halva riskudden i sojaskålen alternativt tappa den i knät. För upplysning kan tilläggas att både Dileva och undertecknad hade fullt sjå att hålla reda på riset som inte riktigt ville hålla sig mellan två vilda pinnar. Vi var båda två enastående överens om att anledningen till att japanerna både är små, smala och sura är för att de jämt är hungriga. (Tänk själv att försöka tämja matpinnar för att fånga små riskorn eller hala nudlar.) Nå, vi var varken små, smala eller sura. Snarare fullstora, tillräckligt tjocka och riktigt glada, det är faktiskt rätt underhållande att se någon annan balansera riskuddar mellan något som liknar blompinnar.
   Steg 3 är att med hjälp av blompinnar, riskuddar och grön pepparrot bli mätt - något vi lyckades  fantastiskt bra med!