Upptäcksfärd utöver det vanliga
Motionsinsatsen har denna vecka varit något utöver hemmafruns standardprogram. Två gånger har hon suttit uppflugen på en hästrygg. Första gången resulterade det i rejäl träningsvärk insida lår, hästen i fråga fann det bra mycket mer intressant (och godare) med grönt gräs och björkar än att färdas framåt, det krävdes med andra ord ett ihållande tryck med benen för att för huvudtaget vara i rörelse. Andra gången blev det ingen träningsvärk, hästen hade inga problem med rörelsen snarare tvärtom, dock infann sig en stolthet modell större. Hemmafrun klarade för första gången i sitt liv (själv & ensam) att manövrera hästen hage-stall-ridtur-stall-hage utan att tappa bort vare sig hästen, sadeln eller för den delen sig själv.
I slutet av veckan både testades och utfördes försvarets hinderbana. I duggande regn balanserades, sprangs, klättrades och kröps det. Det hela var jättekul. Synd bara att hindren är så höga, benbrott är snarare ett faktum än en möjlighet vid nedhoppet.
Hemmafrun, Karln och Peugeotmannen har även hunnit vara på utflykt till sanatoriet utanför stan. Eller snarare på upptäcksfärd inne i sanatoriet utanför stan. Vill dock påpeka att denna upptäcksfärd var guidad alltså har det inte skett något intrång i byggnaden utan medgivande av ansvariga. Guiden visade det mesta och kunde även berätta lite av varje. Köket var gigantiskt, matsalen var försvånansvärt liten. Lägenheterna högst upp, rummet med bioprojektorn. Skolsalen på vinden för smittkänsliga barn, alla avdelningar, sista-vilan-rummet (likkällaren) med ängeln på väggen, röntgenmaskinen, apparaten som användes för att fyla lungorna med kvävgas, den övergivna griffeltavlan och så vidare i oändliga kvadratmeter.
Vilken byggnad! Vilken enorm byggnad! Så oerhört facinerande! Så synd att det bara är lämnat, så otroligt synd att det är vandaliserat. Hemmafrun vill lova att detta besök var något helt utöver det vanliga. Det går inte att beskriva med ord, stället måste upplevas!
Sanatoriet utifrån, området är avspärrat och renovering pågår.
Ett smakprov från inredningen i en av de två lägenheterna högst upp.
Apöar & akvariebyttor.
V-suttinen har fått sträcka ut alla sina hästkrafter, 240 mil har han fått galoppera. Familjen har varit iväg på semester. Resan avgick från gården. (Gården som inte är invaderad av flera ton små stenar i hög något mer. Nu ligger alla små stenar utspridda snyggt och prydligt. Tror inte att situation Beirut får kallas för situation Beirut något mer.) Första anhalten blev Pite. En stuga vid havet med egen strand. Ett besök på café Humlan, grillning, båtåkning och bastubadande var en utmärkt början på ledigheten. Dock slår inte 'Humlan' 'Räven', trots att 'Humlan' till och med var utrustad med lila spetsgardiner!?
3-åringen hittade på stranden i Pite "en lite död fisk, mamma!" Ja, den var onekligen lite död, eventuellt till och med stendöd.
Efter en färd längs den "kustnära-inlandsvägen" stod det Ume på skyltarna. Sovplatsen blev ett studentrum och morgonen efter var v-suttinen redo att styra ända ner till Märsta. Sagt och gjort.
-Välkommen till 70-talet! utropade Morfars lägenhet när vi klev in genom ytterdörren. 70-tal eller inte, nu behövdes det mat och lite vila innan det var dags för denna resas huvudmål: Kolmården.
Väl framme på sveriges största djurpark beskådade vi flertalet av världens alla djur och alla var i högsta grad levande även fast 3-åringen försökte hävda motsatsen flera gånger. Det fanns alla alternativ på djur; håriga, nakna, små, stora, hala, blöta, randiga, prickiga och så vidare i all oändlighet. Trots det stora utbudet av vanliga och ovanliga djur så tyckte 3-åringen bäst om getarna, kossorna, hästarna och de små grisarna, kort sagt de vanliga svenska husdjuren. Hajarna var visserligen lite spännande och han blev ganska glad när han hittade Nemo (läs: clownfisk) i en av akvariebyttorna. Men ingenting slog getarna, inte ens Bamse. Undertecknad, hon tyckte bäst om chimpanserna och gorillorna. Hon stod länge och tittade på deras förehavande ute på apön. (Förmodligen kände hon sig som hemma...) Karln, han tyckte bäst om delfinshowen. Men om det var delfinerna eller Markoolio som gjorde störst intryck får vara osagt.
Hela vistelsen hade familjen exemplarisk tajmingen och planering. Varenda kö undgicks tack vare att familjen alltid kom precis före eller precis efter de stora folkmassorna, och folkmassorna var enorma! Familjen gled igenom två dagar på Kolmården utan att vistas i ett enda led av väntan. Visserligen fick de så de teg på vägen tillbaka till huvudstaden när v-suttinen fastande i en bilkö orsakad av inte mindre än tre (!) bilolyckor.
Efter kilometervis av vandrande både i djurparken och i huvudstaden. Badande. Shoppande. Lekande. Ätande. Allmänt mysande och mängder av både av-och intryck var det dags att för v-suttinen att styra tillbaka mot norr. Efter att ha packat alla väskor för sjunde gången var det fantastiskt att alla ägodelar fortfarande var med. Under hela resan är det bara en inträdesbiljett till djurparken och ett Lypsyl som försvunnit - det är väl inte så illa med tanke på att undertecknad fortfarande lider av guldfiskminne.
Rabiata träpinnar.
Dock är det ett konststycke att äta sushi. Steg 1 är att dela på matredskapen. Det kan ju inte vara någon större match tänker man vid första anblicken av de till synes ganska timida träpinnarna. Kan upplysa alla närvarande om att enda gången de är timida är när de befinner sig i grupp i en kruka på bordet. När man valt ut ett par och ska dela på dem klamrar de sig fast i varandra så att det krävs mer eller mindre våld för att få lös dem. Detta resulterar i att man bryter dem snett och som hämnd får man stickor i sina stackars fingrar.
Steg 2 är att lyckas tämja pinnarna så man kan använda dem för att förflytta riskuddarna från tallriken till skålen med soja för vidare transport till munnen. Och detta utan att lämna halva riskudden i sojaskålen alternativt tappa den i knät. För upplysning kan tilläggas att både Dileva och undertecknad hade fullt sjå att hålla reda på riset som inte riktigt ville hålla sig mellan två vilda pinnar. Vi var båda två enastående överens om att anledningen till att japanerna både är små, smala och sura är för att de jämt är hungriga. (Tänk själv att försöka tämja matpinnar för att fånga små riskorn eller hala nudlar.) Nå, vi var varken små, smala eller sura. Snarare fullstora, tillräckligt tjocka och riktigt glada, det är faktiskt rätt underhållande att se någon annan balansera riskuddar mellan något som liknar blompinnar.
Steg 3 är att med hjälp av blompinnar, riskuddar och grön pepparrot bli mätt - något vi lyckades fantastiskt bra med!
