kloksmart

I helgen har det runnit blod (en skvätt), svett (i massor) men dock inga tårar. Ett flertal arga utrop har hörts över det Sandska-området men inga tårar. Det har slitits, släpats, hammrats, dragits, grävts, burits, skottats, borrats, vibrerats, klippts, mäts, tejpats, bankats, till och med dammsugits i situation Beirut. Allt detta har faktiskt lett till att badanordningen inte längre befinner sig i kartonger på okänd plats utan numer står i den före detta lergropen. Inte bara står, den är till hälften fylld med vatten. 
   Alla medverkande har i sina finaste arbetskläder krypit runt i gropen och på bästa vis försökt åstadkomma en så rak botten som möjligt. Vet ni hur många olika ställen det kan luta på i en enda rund grop? Sedan har det byggts pussel med plastbitar modell ganska stora och modell sugrör. Brottningsmatchen med gigantisk och vansinnigt tung plåt var en publiksucce. Till sist hängdes stor blå plastduk på plats, vattenslangen hämtades och alla jublade.
    Karln hasar omkring likt en farbror på drygt nittio år, hasandet beror på enorm träningsvärk i mindre enorma muskler, dessutom har han bränt sig på axlarna - resultatet av två dagars hårt arbete. 3-åringen tycker fortfarande att det är rätt trist med den där stora konstruktionen som han ändå inte får vara i. Påståendet om att han skulle frysa eftersom vattentemperaturen endast är ca 7° tycker han är helt taget ur luften. Sandlådan är därmed mycket roligare. 
    Fixarn är förmodligen riktigt glad över att det är måndag och han får ta igen sig lite. En hel helg i en grop med sand, sand, sand och åter sand kan slita på vem som helst. På lördagförmiddag ljöd hans stämma i vanlig ordning: - Jobba, Jobba, Jobba! Sent på lördagens kväll var hans tålamod slut, det yttrade sig i att han kastade sig ner på knä, började gräva likt en grythund och ilsket utbrast: - Varför bad jag er sätta sand i gropen? Det ska inte vara sand i gropen! Det är ta mig f-n sand överallt!!!

Idag när undertecknad satt uppflugen på köksbänken för att gå igenom den för dagen rätt digra högen med post dök det upp en främmande volvo 245 utanför tomtgränsen. Ut klev två män, en yngre med en sprayflaska i högsta hugg och en äldre med en bunt papper i näven. Intresset flyttades från räkningarna till detta plötsliga pådrag. Båda tittade ner i gatan och studerade speciellt den del som saknar asfalt, undertecknad listade snabbt ut att han med sprayflaska var en asfaltsgubbe och han med papper var en kommungubbe (fint, nu kanske en del av situation Beirut åtgärdas). Efter en stunds tittande på gatan och skrivande i papper sprayade asfaltsgubben 27. på gatan. Kommungubben hade under tiden börjat betrakta sin omgivning och upptäckt det stora hålet i leråkern (gräsmattan), han hojtade till och pekade förtjust för att påkalla sin kollegas uppmärksamhet. Snart stod de två männen lutade mot staketet, skrattandes och pekandes. Undertecknad vet inte riktigt vad som roade de två karlarna men det var intressant att betrakta deras förehavande. Asfaltsgubben upptäckte till slut att de var iakttagna, harklade sig och skyndade sig ut på gatan. Undertecknad vinkade glatt och fick en generad viftning tillbaka. Volvo 245 försvann försvinnande fort. Måste nog gå ut och studera gropen i marken för att upptäcka det roliga med den. Hittills har den mest utgjort en del av situation Beirut som råder på gården.