Mot stjärnorna....
Okej ärade församling. Nu samlar ni alla krafter, håller varenda tumme och tå ni bara kan uppbringa och hoppas hoppas hoppas h-o-p-p-a-s att Voldemort (läs Herr Ögren), och hans dementorer, snart kan ha sitt landsting för sig själv och att undertecknad slipper ut ur dess käftar. Långt bort i tunneln brinner det ett litet ljus - hoppas!
Änglakatt!
Lillbrallan är nu i katthimlen.
Det är inte alls nå roligt. Faktiskt.
Det är inte alls nå roligt. Faktiskt.
Sjörövarfötter!
Undertecknads barn har världens bästa mormor, hon lämnar dem på morgonen och hämtar dem på eftermiddagen, dessutom brukar hon förbereda middagsmaten. Detta innebär inte bara att barnen får så där lagom långa dagar, det innebär också att undertecknad slipper stressa sig blå och knörvlig för att hinna med allt.
Undertecknad har visserligen varit medveten om vilken enorm förmån hon har här i världen (hon och Karln är faktiskt rent ut sagt ruskigt bortskämda!) men den sista veckan har verkligen gjort att hon blivit påmind om hur himla bra hon har det!
Mormor har nämligen brutit foten. Jajjamän. Förra söndagen var hon varit ute på hala ytor, halkade och ådrog sig en fraktur på vänster fot/fotled/fotknöl - ja där i krokarn. T-a-c-k-&-l-o-v så behövdes det inte opereras utan endast gipsas. Nu haltar hon omkring med kryckor och foten i gips. 6-åringen kallar kryckorna för "fötter som räcker ända upp till händerna - eller sådana fötter som sjörövarna har", det hajjade 3-åringen snabbt "Mormor har sjörövarfötter!"
Mormor har sjörövarfötter och undertecknad (och Karln) får känna på det "hårda" livet där hon måste pussla ihop hämtningar och lämningar på bästa sätt så hennes stackars mamma-hjärta inte går i bitar av att barnen måste bo på förskolan.
Undertecknad har sagt det förut och och säger det igen - Det är HELT obegripigt hur folk klarar av att vara ensamstående, jobba heltid och ta hand om barn. Samtidigt! Snacka om att vara vardagshjältar! Undertecknad tycker det kan vara nog så stressigt i hennes bortskämda liv!
Undertecknad har visserligen varit medveten om vilken enorm förmån hon har här i världen (hon och Karln är faktiskt rent ut sagt ruskigt bortskämda!) men den sista veckan har verkligen gjort att hon blivit påmind om hur himla bra hon har det!
Mormor har nämligen brutit foten. Jajjamän. Förra söndagen var hon varit ute på hala ytor, halkade och ådrog sig en fraktur på vänster fot/fotled/fotknöl - ja där i krokarn. T-a-c-k-&-l-o-v så behövdes det inte opereras utan endast gipsas. Nu haltar hon omkring med kryckor och foten i gips. 6-åringen kallar kryckorna för "fötter som räcker ända upp till händerna - eller sådana fötter som sjörövarna har", det hajjade 3-åringen snabbt "Mormor har sjörövarfötter!"
Mormor har sjörövarfötter och undertecknad (och Karln) får känna på det "hårda" livet där hon måste pussla ihop hämtningar och lämningar på bästa sätt så hennes stackars mamma-hjärta inte går i bitar av att barnen måste bo på förskolan.
Undertecknad har sagt det förut och och säger det igen - Det är HELT obegripigt hur folk klarar av att vara ensamstående, jobba heltid och ta hand om barn. Samtidigt! Snacka om att vara vardagshjältar! Undertecknad tycker det kan vara nog så stressigt i hennes bortskämda liv!
