No more pyjamas
Likt Liemannen som smyger omkring i skuggorna på sjukhuset i jakt på lämpliga offer har Arbetslösheten hållt sig kring undertecknad i alldeles för många dagar, redo att hugga till. Men, kära församling, undertecknad stirrade Arbetslösheten i vitögat och bad honom vänligen men mycket bestämt att avvika. Arbeslösheten måste ha känt sig lite lurad när undertecknad mindre än tolv timmar innan han skulle anfalla, och bli en del av undertecknads liv, skrev på ett anställningsavtal.
Så mina kära vänner, ni kan packa undan soppköken och undertecknad kan andas ut (och även skicka hem ångesten). Hon hann inte vara utan jobb i en endaste sekund. Idag är hon fortfarande enligt pappret anställd hos det fantastiska landstinget. Imorgon påbörjar hon ett nytt jobb, hos en annan arbetsgivare. Så hon får vänja sig av med pyjamasen. (och uppdatera garderoben - Kuuusiin Vitamiiin, måste gå på stan!)
Undertecknad är härmed adopterad av lämpig arbetsgivare och ser fram emot en eventuell guldboja.
Var det någon som tvivlade på komos?
Adoptionsbehov!
Undertecknad är mycket intresserad av hur kosmos har tänkt nu. Och för kosmos bästa så hoppas undertecknad verkligen att kosmos har tänkt.
Sedan i fredags har undertecknad gått igenom hela känsloregistret. Fredagen gick åt till att vara arg och förbannad. Lördagen till besvikelse och ledsamhet. Söndagen verkar vara uppgivenhetens dag. Och hela tiden har undertecknad känslan av panik och svår ångest. Eventuellt till och med lite panikångest. Undertecknad kommer att få åt nerverna. Få åt nerverna av den enkla anledningen att på tisdag är undertecknad arbetslös. Bara ordet ger kalla kårar och för att spä på rysaren lite till så betyder det att undertecknad måste infinna sig på arbetsförmedlingen (och ni tycker att The Shining är obehaglig?!). Och helt allvarligt, var ligger den?
Måndagen är just nu undertecknads andningshål. På pappret är undertecknad fortfarande anställd och har enligt schemat ledig dag. Om det nu är ledighet att införskaffa ett jobb. Tror ni att det går på (mindre än) tolv timmar?
Landstinget är en obra arbetsgivare. Största anledningen till det är att personalpolitiken är fantastiskt dålig. Och till råga på allt så har folk en massa sätt och fasoner för sig. Undertecknad gillar varken sätt. Eller fasoner. Knappt ens folk. (snart är undertecknad arg igen). Undertecknad har gjort vad hon har kunnat innan helgen, nu är det upp till kamp imorgon. Ja, ni ska ju inte ens för ett ögonblick inbilla er att undertecknad tänker vara arbetslös i fler timmar än vad nöden kräver.
Så om vi nu alla hjälps åt så kanske den här obehagliga tillställningen tar slut, ha i åtanke att en kloksmart människa gärna adopteras till lämplig arbetsgivare. Omgående.
Fyrkantsbyxa
Lördagskvällen tillbringades i Challes och Gitarristens hus, grillfest stod på schemat. Jajamän, det grillades. Och skrattades och skojjades och sällskapet åt och åt och åt och åt. De åt så mycket att ingen orkade dricka.
Innan grillen var tänd och solen hade slocknat uttryckte Karln en önskan om att få hoppa hage. Undertecknad noterade önskningen och såg till att den slog in. Man ska ju uppmuntra när någon vill lära sig något nytt...
Karln ska bevisa att han visst kan...
...hoppa,
hoppa...
...hage.
Undertecknad kan bara tacka alla fyrkantsbyxor för en mycket trevlig kväll!
Förfrågan 1.2
juni, juli, augusti
Sommarens:
- upplevelse: Att åka Harley Davidson.
- nya bekantskap: Kakbagerskan
- wow: The By The Way Band
- otroligt men sant: Rosa huset har en ny bro!
- utmaning: Går det att springa?
- ångest: den tjugofemte födelsedagen.
- bästa pryl: Tivoli Audio radion PAL
- låt: Journey - Dont stop beliving.
En bild säger visst mer än tusen ord så här kommer i runda slängar tjugoåttatusen ord.
Puss i ljumsken!
måndag.
Undertecknad klev in på avdelningen med två minuter till godo (punktlig eller i sista minuten?!). Att flexklockan registrerade 06.58 (pip) var helt och hållet väckarklockans fel. Den ringer alldeles för tidigt och alla vet att jorden inte börjat snurra 05.30 (pip) på morgonen. Undertecknad är i alla fall väl medveten om det och utnyttjar snoozefunktionen flitigt.
Tillbaka till dårhu..eh avdelningen. Efter sedvanlig rapport tänkte undertecknad i vanlig ordning bege sig in i läkemedelsrummet och förbereda alla olika mediciner, men se, där tänkte undertecknad fel! Icke. Istället stod hon hux flux med en tjutande morfinpump i handen.
Inga problem tänkte undertecknad, ett kasettbyte och saken är biff. Ha! För att byta kasett krävs en nyckel och det fanns det ingen. Ett ivrigt letande senare hastade undertecknad upp på den intensiva avdelningen; bad, bönade och lovade på heder och samvete att det inte var hon som tappat bort nyckeln. Till sist blev hon förärad med en lånenyckel samt en blick som mördade. Tacktack!
Exakt femtiosex minuter efter tidschemat stod hon till sist i läkemedelsrummet. Denna gång var det dags att leta tablettkrossaren, jaha. Efter att ha engagerat fem stycken medarbetare återfanns till sist eländet på helt fel ställe i helt fel rum.
Sjuttioåtta minuter efter tänkt tid var undertecknad åter i läkemedelsrummet och full av hopp. Men icke. Kanyler, sprutor, tabletter och aggregat. Allt slut. Borta. Och till råga på allt var sopsäcken full, droppvagnen tom. Ni börjar fatta va? Hela förmiddagen gick åt till att leta reda på försvunna saker, fylla på tomma lådor och detta samtidigt som hon på bästa vis försökte ta hand om sju sjuka människor.
Efter ett trasigt lungdrän, en brottningmatch, handhavande av förvirrade taxichaufförer, tolkning av felaktiga följesedlar från apoteket, överfylld urinblåsa och hela tiden efter i tidsschemat insåg undertecknad att hon glömt skicka med lådan (och därmed nyckeln) som hörde till morfinpumpen tillsammans med patienten som bytt avdelning....
Trots allt detta flexade undertecknad ut 14.59. Punktlig i vanlig ordning.
Förfrågan
she's like the wind
Nå, undertecknad är inte riktigt som vinden. Snarare som en ganska pustande bris eller flås...äh det är ju egentligen inte intressant vad hon är utan snarare vad hon gör. Hon springer! Japp. Ni läste rätt. Undertecknad springer. Nu har det dessutom skett så pass många gånger att det är på riktigt och inte ett misstag. Det mest fascinerande är att hon faktiskt kan. Det trodde hon faktiskt inte och var därmed tvungen att utmana sig själv. Och det går. Att springa.
I dag insåg undertecknad dessutom att hon, trots smärtor i lungorna och känslan av snar död, sprang meter efter meter, minut efter minut tills hon nått sitt mål. Tjugo minuter konstant springande, endast ett pyttelitet avbrott för låtbyte (prova själv rusa och hantera en touchscreen samtidigt). Ja visst, det krävs betydligt fler träningspass men...
...rätt vad det är kanske undertecknad springer genom hela stan.
Kosmos calling!
Nåja. Undertecknad såg det hela som en möjlighet till att tillfälligt skruva tillbaka en pytteliten tröskel och tog ut mattan på gården för att tvätta av den med hjälp av vattenslang och såpa. När hon ändå var igång tänkte hon vara duktig och
Nå. Fram med skurhinken. Kosmos gav sig inte utan såg till att undertecknad ganska omgående klämde vänster ringfinger rejält, i skurmoppen. Aj! Undertecknad började svagt ana vinken men ansåg att hon måste slutföra uppdraget. Sagt och gjort. Kosmos som nu började tjurna ihop ordentligt tyckte tydligen att det var dags att få undertecknad att inse att hon inte ska hålla på att städa och beslutade sig för att knuffa ner henne för trappan. I alla fall försöka - i uppvakningssyfte. Skurmoppen fastnade i en tröja för att sedan haka fast i trappsteget ovanför och förvandlades på så vis till ett snubbelsnöre. Ett balansnummer av svårare grad uppstod, men undertecknad klarade det (tack och lov) utan benbrott.
Såpaflaskan står fortfarande på diskbänken och räkna inte med att undertecknad tänker städa något mer innan helgens festligheter. Det verkar vara förenat med livsfara.
