kloksmart

Välkomna till servicehuset Myrstacken, vad trevligt att ni ville göra ett besök här!
Som ni kan se är alla rum, utom ett, belägna på vänster sida. Rum 104 och 102 är dessutom dörr-i-dörr, bokstavligen.
Alla brukare är utrustade med splitter nya blåa glänsande sockiplast. Detta för att undvika fall när de springer i korridoren.
Det serveras tre måltider varje dag samt mellanmål, minst ett mellanmål per dag består av tjips.

Alla har utomhusvistelse en gång varje dag, sjävklart under överinseende av någon annan.  Några har dessutom en stödfamilj som de åker till varannan vecka.
Andra aktiviteter som anordnas är bakning och musikstunder. På musikstunderna samlas allihopa och försöker komma på vad det är för låt som en av brukarna tänker på, eftersom låtarna oftast befinner sig i stadiet före nynningen är det något knapphändiga ledtrådar som de får använda sig av....men tids nog så brukar det lösa sig. Det också.   

Någon gång då och då hamnar brukarna i det svarta hålet. Det är inte något att göra åt, det gäller bara att försäkra sig om att de splitter nya blåa glänsande sockiplasten är där de ska vara - på fötterna. Annars brukar det mesta reda sig - om inte annat dagen efter. Och skulle det inte göra det, ja, då är det bara att vänligt men mycket bestämt berätta att nu är båtten drogat!  

Är det nu någon som känner att de skulle vilja flytta hit till denna varma gemenskap så finns det intresseblanketter här - men först till kvarn, det är bara rum 108 som är ledigt!

Tisdag kväll. Eller är det oktober? Undertecknad är inte riktigt säker faktiskt. Efter att ha jobbat 7 av 8 dagar på dårhuset..eh..sjukhuset är det inte många rätt. Speciellt inte sedan avdelningen förvandlats till ett demensboende.
11 stycken hyresgäster, den ena mer förvirrad än den andra - då är det inte konstigt att undertecknad tappar ord, talar i osammanhängande meningar, går omkring och räknar; 4,5,6,11,12,13,14,15,3,4,5,6...

Karln har i helgen slitit sig blå, han har hängt upp bastun i taket. Dvs han har tagit bort hockeypuckarna som bastun varit byggd på (ja, den lilla detaljen har han besparat undertecknad i 2½ år, vilket hon tackar för). Hockeypuckarna var även bultade i betonggolvet - sa undertecknad att Karln är blå? Anledningen till att Karln blivit snarlik en smurf är för att det inom en strax ska anlända en gubbe med uppdrag att lägga nytt golv i tvättstugan.

Men ni ska inte inbilla er att det bara jobbats 7 av 8 dagar samt hängts upp bastuar (en bastu, flera...?) i taket. Nej då. V-suttinen är avmaskad, tvätten är ringd, katterna ska på utvecklingsamtal, vaktmästaren har fått en ny termostat, och styrelsen är tvättad.

Vad skönt det är att ha ordning på saker och ting! 

Det verkar som att det inte bara är i undertecknads närhet som sjukdom och olycksfall har inlett det här året. Undertecknad skulle vilja säga att på de här 10 dagarna har sjukdomarna och olycksfallen varit alldeles onödigt många. Förra gången ett år inleddes med sjukdom så slutade det med död. Undertecknad tycker inte om när folk dör. Speciellt inte folk i hennes närhet.
Så Undertecknad hoppas att alla som blivit drabbade av det här årets olycka blir friska, krya och hela, illa kvickt, och vill även påminna alla om överenskommelsen som gjordes för 2½ år sedan - INGEN får lämna jordelivet såvida de inte är över 80 år. Okej?! 

Nu är det gjort. Premiärturen för 2010 i slalombacken är avklarad. Perfekt var det!

Karln har de senaste dagarna ständigt och jämt haft näsan i en väderprognos för att i fredags meddela att på söndag är det dags, då ska det endast vara ett fåtal minusgrader och därmed ska skidbacken besökas! Ja, undertecknad ska inte sticka under stol att hon tvivlade starkt på att söndagen skulle bli blid när termometern på lördag visade - 22 grader celcius. Men, hör och häpna, Karln hade rätt. Ett sällskap på ganska exakt sju personer begav sig cirkus 12 mil inåt i landet för att besöka skidbacken i Kåbdalis. Perfekt var det!
Vädret var toppen, soligt och endast (precis som Karln utlovat) ett fåtal minusgrader. Backen var toppen. Undertecknad komihåg hur slalomskidorna framfördes. Inte något ont i fötterna av pjäxorna och matsäcken var ljuvligt god. Japp, perfekt var det!

Undertecknad hoppas att de som motionerade katten hade en lika perfekt dag!

Ni vet det där med bilder och tusen ord...

Undertecknads mamma är en mycket tjurig tornedalning, en mycket tjurig. Och så fort det blir tal om sjukvård av något slag blir hon om möjligt ännu tjurigare. Häromdagen fick undertecknad genom milt men bestämt tvång tvinga sin mamma att uppsöka farbror fru doktorn, det tog tre timmar bara att få henne att ringa till vårdcentralen. Ja, ni ska ju inte tro att hon lyssnar på undertecknad trots att hon jobbar som sjuksköterska (veterinär?) och har träffat mer än en sjuk människa i sina dagar. Icket.  
Undertecknad tänkte därmed härmed bjuda på en krönika som på ett klockrent vis beskriver hur undertecknads mamma (och garanterat flertalet av hennes mostrar/morbröder/kusiner) fungerar när det blir tal om sjukvård. Undertecknad såg ingen anledning att försöka skriva ner det själv när någon annan redan gjort det alldeles exemplariskt.    

En magnecyl botar det mesta
"Häromveckan berättade fadern om en nattlig incident. Han hade vaknat av att han inte kunde andas, tungan hade svällt upp och blockerade halsen. "Men hur kunde du då ringa ambulansen", undrade min kära.
   Farsgubben tittade lite förvånat på henne och svarade: "Vadå ambulans - jag kunde ju andas genom näsan. Och jag förstod att det var den nya medicin jag fått för gikten som spökade. Det var ju bara att hålla sig vaken tills det blev morgon och sedan ringa vårdcentralen för en ny medicin". 

Min kära var chockad men så har hon också lätt för att tillkalla ambulans. Jag bara ryckte på axlarna, detta var vardagsmat i min släkt. Nio av tio skador och sjukdomar läker av sig själva och alla symptom är falska eller ofarliga, så tänker vi.
   Det är inte så att vi är motståndare till medicinsk kunskap och skeptiska till sjukvårdens möjligheter att bota, inte mer än vad som är hälsosamt i alla fall. Och om vården kallar så kommer vi, jag har till och med bokat besök på eget initiativ vid tillfälle. Men inom släkten finns en djupt rotad motvilja mot att söka vård, särskilt akut. Vi vill inte besvära, inte i onödan i alla fall.

Varje gång någon i min omgivning blir sjuk och vill tillkalla ambulans eller åka till akuten så stretar jag emot, vem det vare månde. Ni blir ju ändå bara hemskickade med en magnecyl i handen, hävdar jag. Ta det lugnt så går det över, det är en fras jag kan upprepa i sömnen. 

När jag var åtta år fick min morfar ett slaganfall hemma på gården. Han bars in till sin säng och där låg han i tre dagar och sedan dog han. Det lägger nivån på något sätt.  

Som liten hoppade jag en gång från ett tak och landade snett. Jag fick linka hem på ett ben och min vrist var som en fotboll. Modern lade på ett bandage och gav mig en magnecyl och två veckor senare kunde jag nästan gå igen. Jag har fortfarande känningar av vristen och förstår att något gick sönder den dagen och att vristen borde röntgats. Men å andra sidan, jag kan ju både springa och hoppa.

Båda mina föräldrar arbetade heltid och varje gång vi barn insjuknade så fanns det två val. Om vi inte var sängliggande eller smittobärande var det skolan som gällde. Men annars fick vi stanna hemma. Ensamma. Med ett glas saft och en magnecyl. Att söka vård talades det aldrig om vad jag kan minnas. 

Kära mor hade en stark tro på magnecyl, hon var övertygad om att en tablett botade allt från akne till örsprång. Riktigt svåra åkommor krävde två. Det var hennes ordination när vi blev sjuka. Plus bomull i örat. Och det hjälpte, vi tillfrisknade alltid. Så småningom i alla fall. Mina egna barn har överlevt samma vårdideologi.

Sjukvårdskostnaderna skenar och jag brukar tänka att om alla var som vi skulle landstingsskatten kunna halveras. En och annan skulle säkert avlida av blodförgiftning, sprucken blindtarm och portvinstå men å andra sidan skulle de som är sjuka på allvar få bättre vård.

 
Att jag sedan ogillar sprutor, blodprov, nålar och blodtrycksmanschetter har väl hjälpt att hålla familjetraditionen vid liv. Det enda som bekymrar mig lite är att jag nu närmar mig den ålder då man ofta blir storförbrukare av sjukvård.

Jag får väl köpa hem en extra burk magnecyl."

Undertecknad sa till sin mamma när hon befann sig på akutmottagningen: - Hade du inte kommit till mig hade du tagit en magnecyl och gått och lagt dig.

Edna sa till undertecknad idag: - Ja, vad hade du gjort då? Du hade tagit en magnecyl och inte ens gått och lagt dig.

Jaja, det kanske är som alla säger: Äpplet faller inte långt från päronträdet...

Det här med nyår är ingenting som imponerar särskilt mycket på undertecknad. För det första är nyårets afton absolut inte någon höjdpunkt på året (vare sig det nya eller gamla). Undertecknad är ungefär lika intresserad av nyårets afton som hon är av köttbullar, dvs i krig och hungersnöd kan hon tvinga sig igenom eländet - men om hon fick bestämma själv så skulle hon slippa. 
Nu är det dag sex på det nya året och än har inte undertecknad blivit ett dugg imponerad, år 2010 har inte direkt visat sig från sin bästa sida och är det de här byxorna som ska vara de resterande 11½ månader så är inte undertecknad direkt full av hopp.  
Det ryktas dessutom om att det som utförs på årets första dag är det som kommer ske resten av året, detta betyder att undertecknad kommer fördriva år 2010 med att städa. Fast - vad är nytt?

Nyårslöften är ingenting för undertecknad, hon tror inte på att lova saker som hon inte garanterat kan hålla. Men hon har satt upp mål. Ett av hennes mål är att göra något åt jobbsituationen, ett projekt som ska påbörjas imorgon.
 
2009 kan väl kort sammanfattas ungefär så här:
♣ Undertecknad gjorde massor med saker som hon aldrig gjort förut, tex åkte motorcykel, började jobba med hermelinerna och drack absint.
♣ Det föddes en Myra och en stark Alfred. Tack och lov var det ingen som lämnade jordelivet.
♣ Undertecknad höll sig mest hemmavid och de flesta riksdalerna spenderades på det rosa huset.  
♣ Poker face och Don't stop beliving kommer påminna om 2009. Den största musikaliska upptäckten måste ju vara The By The Way band.
♣ Undertecknad fyllde 25 år, (ve och fasa) nu kommer hon aldrig mer att fylla år. Födelsedagsfesten var riktigt lyckad och tillbringades på altanen och i poolen tillsammans med hennes bästaste vänner. 

Nåväl.  2009 har varit. 2010 är här.