kloksmart

Igår var det en helt vanlig onsdag i oktober, mörk och blaskig. Ja solen hade bemödat sig med att lysa en kort stund på eftermiddagen men vad hjälpte det när undertecknad var inlåst på sjuka huset. Denna helt vanliga höstonsdag förvandlades till en riktig lyxonsdag på kvällskvisten. 

Middagen bestod av sushi på hamnstadens bästaste sushiresturang. Det var ljuvligt gott. Servitrisen hade dock fullt upp med att hålla reda på vem av de fyra vid bordet som skulle ha makirullar, vem som inte skulle ha tonfisk men bäckfisk, vem som skulle ha lax och vem som skulle ha det vanliga menyalternativet och och och...ja, inte konstigt att det ändå inte blev riktigt rätt. Vid middagsbordet avhandlades ämnena ost och mobila toalettstolar, viktiga saker med andra ord. 
Sa undertecknad förresten att det var ljuvligt gott?! Synd att det roliga alltid ska ta slut så fort... 

Undertecknad och Dileva begav sig sedan till kulturens hus dit Mark Levengood kommit på besök tillsammans med Per. Per var både jazzmusiker och utbildad sjuksköterska. Under föreställningen hade han en sådan fin sjuksköterskepyjamas, den glittrade - undertecknad funderar på att dekorera sin landstingspyjamas med paljetter. Synd bara att den måste lämnas in  för tvätt i pyjamasautomaten...
Under föreställningen både skrattade, förundrades och dånade undertecknad och Dileva.  Både var dessutom rörande överens om att Mark onekligen är en klok man. 

Kvällens alla aktiviteter var en (aningens fördröjd) 25-års present. Detta koncept var av den vinnande varianten. Fördröjda presenter förgyller livet i höstmörkret och vardagstristessen. Undertecknad tackar och bockar på sitt allra djupaste vis!!! När v-suttinen styrde hemåt i den kolsvarta höstkvällen var undertecknad på bättre humör än på länge.

Och som Mark bad oss komma ihåg:Om ni har ett paraply uppstucket i rumpan - öppna det inte! (finskt ordspråk)

Undertecknad brukar slita sitt hår för att få en bild på Luvan. Problemet är inte kameraskräck, Luvan är mer än gärna är med på bild. Problemet ligger i att hon även mer än gärna vill röra sig, rörelse resulterar i suddiga bilder. Suddiga bilder resulterar i håravfall.  
Snart-femåringen har lyckats få många bilder av sin lillasyster. Han stal sin mors telefon och skickade upp lillasyster i undertecknads säng.  Här är en del av resultatet:   


 

 

Söt är hon i alla fall. Och snart-femåringen kanske får bli fotograf (förutom rallybilsförare) när han blir stor.

Om inte undertecknad kommer att få magsår snart, egentligen nyss, så kommer hon aldrig att få det. Allt hon gör utförs i panik.
Låt henne ge er ett exempel, matsituationen. Ofta går det till på samma sätt i fyra något hyseriska steg:
1, Stresslaga maten för att få den klar innan ungarna har slagit ihjäl varandra alternativt katten/huset/vardagsrumsbordet/tallrikarna medan de ömsom vrålar ömsom skriker på grund av den svåra hungersnöden. De spelar ingen roll när maten börjar lagas - hungersnöden är alltid akut!  
2, Panikäta maten (när den väl står på bordet) för att hinna äta upp så mycket som möjligt innan ungarna går från bordet och obevakade orsakar vattenskada i badrummet när de ska tvätta sig. Under hela måltiden gäller det dessutom att fånga glas och skedar som trillar ner från bordet och upprepa meningen: -Sitt på stolen! ungefär trehundrafemtioelva gånger.
3, Akutstäda undan från matbordet innan Luvan är tillbaka i köket och uppe på köksbordet där hon hänger i lampan/äter ur kastrullerna/spelar trummor på glasen/kastar ner maten på golvet.
4, Förvissa sig om att allt är i tryggt förvar på diskbänken. Hugga en trasa, kasta sig under köksstolarna för att försöka få bort den nerkastade maten från golvet innan Luvan käkat upp den (också).

Så här är det mer eller mindre alltid. Det gäller att hela tiden ligga steget före. Undertecknad är trött. Jättetrött. Det är tur att det ibland dyker upp vänliga själar som har med sig plåster. 
 

Plåster för magen...

...och lugnande för själen.

 

Vi som har gått veterinärutbildningen vet att det både finns vita och svarta svanar samt att hundrasen påverkar husse/mattes diabetes. Vi har även fått lära oss att så länge bollen är rund kallas den boll, är den platt så är det inte längre en boll. Vi har dock inte fått lära oss vad man ska kalla det platta föremålet som en gång i tiden varit en boll. (Biff?)

Igår gjorde undertecknad för första gången i sitt liv köttbullar. För er som inte redan vet det så tycker inte undertecknad om köttbullar/köttfärsbiffar/köttfärslimpa. Hon tycker det är hemskt.  Och nej, det är inte smaken eller kryddningen som gör att undertecknad inte klarar av köttbullar. Det är konsistensen. Hon är fullt övertygad om att ni alla gör världens godaste köttbullar och hon tackar för erbjudandena men nej, hon vill inte ha erat allra bästa recept. Undertecknad tycker fortfarande inte om köttbullar. På grund av konsistensen.
Nå tillbaka till saken. Undertecknad gjorde köttbullar (barnen bör väl få hemlagade köttbullar trots att deras mamma inte tycker om det?!) eller var det köttfärsbiffar? Hon rullade dem så fint från början men plattade sedan till dem (oklart varför). Frågan är då: När upphör högen med köttfärs att vara en bulle (boll?) och exakt när blir den en biff (platt boll)?
Köttfärsskapelsern var små, undertecknad åt 2½ stycken väl gömda bland mos, sås och lingonsylt, och enligt övriga deltagare var de goda. 

I övrigt känner inte undertecknad sig särskilt kloksmart men hon kan meddela att det är svårt att göra mos med ett skohorn.