Mot stjärnorna...
Undertecknad har tagit ännu ett steg i jakten på stjärnorna. Innan nästa steg kan göras har hon återigen fått några uppgifter att lösa. Hemläxor av bästa sort.
Den här resan kommer att ta tid, det är ingenting som händer på en kafferast. Den kommer inte att vara lätt - fast det är undertecknad beredd på. Den kommer att ta energi, men förmodligen ge ännu mer kraft tillbaka.
Den kommer att ta slut, och när resan är slut. Då har undertecknad nått sitt mål - DET är hon helt säker på.
Nu ska hon lösa den första uppgiften (den är faktiskt rent en order), den lättaste rent praktiskt, den svåraste rent moraliskt. Och det som stör undertecknad mest är att Peugeotmannen kommer att få rätt, citat: "...innan jul har du ett facebook-konto".
Nå, vi är inte där. Än.
...och högre.
Billlig bil behövs!
På undertecknads gård står det en prima terrängbil, i folkmun kallad "PUXen". En Honda Accord som varit med om mycket i sina dagar.
Nå, för ca 10 dagar sedan hade Karln den goda smaken att besiktiga PUXen, det skulle han aldrig ha gjort. Som tack för besöket fick han ett häfte innehållande alla fel och brister som den stackars PUXen lider av. Karln ska nog vara glad att faktiskt fick köra hem.
Efter ett samtal med den lokala bildoktorn var dödsdomen ett faktum. PUXen har gjort sitt. Att repa eländet skulle kosta lika mycket (om inte mer) än vad rosthögen faktiskt är värd.
Detta leder oss raskt fram till den springande punkten: Undertecknad behöver en ny andrabil!
Den ska gärna vara hyfsat ny, hyfsat rymlig, inte rostig, billig (både i inköp och drift) samt gå att framföra i ett snödjup över 3 mm. Det gör ingenting om den dessutom råkar vara snygg.
Så om någon råkar snubbla över ett lämpligt fordon kan ni väl vara snälla och höra av er. PUXen beläggs allt för snart av körförbud, och det kommer att krångla till undertecknads stressiga tillvaro ännu mer!
Klargörande
Eftersom undertecknads arbetskamrat undrade så kanske det finns fler som har samma fundering, därför tänkte undertecknad härmed klargöra att hon inte, hon upprepar: i-n-t-e, är gravid (även om det tydligen ser ut så).
Däremot kan hon meddela att "Ballerina kladdkakekex" är goda!
Mitt i prick!
Visst är den fin?
En 10" rosa HP som bara är undertecknads.
Visst är den fin?
Att känna tillit
I vanlig ordning har det varit fullt ös. Gårdagskvällen blev i vanlig ordning ett arbetspass då toalettbesök först blev möjligt efter 5 timmars väldigt aktivt arbetande, i ungefär samma veva slevade undertecknad i sig sin medhavda matback, hade hon inte fått mat då hade hon nog bitit huvudet av någon stackare. Men förutom detta (för det här är ju trots allt vardag på jobbet) så kändes det sämre än vanligt.
Förmodligen beror detta på att undertecknad i två dagar inte bara fått göra sitt eget jobb utan även andras jobb, jaga läkare som av någon outgrundlig anledning inte kan följa rutiner, skriva avvikelser, plocka upp lösa trådar för att sedan försöka binda ihop dessa trådar i hopp om att få någon form av ordning i kaoset. Och detta allt medan alla undertecknads patienter byts ut nästan två varv och hon har en student som hon ska försöka lära någonting. Tro undertecknad när hon säger att det inte är lätt att försöka bedriva någon form av pedagogik och lugn inlärningsmiljö när allt ska ske nyss eller helst igår.
Undertecknad har insett att hur hon än vänder sig så är ändan bak men nu känns det även som att hur hon än vänder, vrider, sliter och drar så räcker hon faktiskt inte till. Det bara är så. För att inte tala om undertecknads hjärna...DEN är onekligen överbelastad.
Det är inte så konstigt att undertecknad stundtals verkar lite förvirrad (det är helt enkelt för att hon faktiskt är det) och att hon faller i koma så fort hon kommer innanför hemmets ytterdörr.
Som så mycket annat så övar undertecknad på detta. I stunder som dessa övar hon mer än någonsin. Hon gör verkligen sitt bästa för att känna tillit.
Det kommer bli bättre. Det måste bli bättre. För det kan ju inte rimligtvis bli värre.
Eller?
För information
Ha en trevlig tisdagskväll!
Istiden är här - ropar någon på Sid?
I flera dagar har hon frusit. Till och med hemma, i-n-n-e i Rosahuset. Bör kanske tillägga att i princip alla (och i synnerhet Tjalle) som kommer och hälsar på i Rosahuset inleder besöket med frasen: - Men gud vad varmt det är här! snabbt följt av en avklädande manöver.
Undertecknad har inte upptäckt den slående värmen i denna istid utan tassar omkring i fleecetröja, gömmer sig under filtar och dubbla täcken (o nää, hon är inte sjuk - hon fryser!).
Idag har hon knappt vågat sticka ut näsan genom ytterdörren i rädsla för att åter frysa till istapp modell stor.
Istiden är här (igen) gott folk! Njut medan ni kan!
Aj!
Säg efter undertecknad: t-r-ä-n-i-n-g-s-v-ä-r-k, träningsvärk!
Så, då är alla överens.
Återgå.
Upp och hoppa!
Men det här med träning är inte helt smärtfritt. Under kvällens pass upptäckte undertecknad att hon drabbats av en stroke.
Nåja, bara keep on going så länge perioden räcker - för man kan aldrig veta när den tar slut.
Kosmos fortsätter...
Bollen är nu i rullning?!
Frustrerad ilska
De senaste veckorna har undertecknad varit arg. Flera gånger. Känt frustration och ren ilska över hennes fantasiska arbetsgivare på sjuka huset. Nyss slängde undertecknad ett öga på Tant-"Tvär"s blogg och innan hon hade läst färdigt sista ordet kände hon den välbekanta ilskan välla upp inom henne och hon blir ännu en gång helt övertygad om att: Nej, det är f*n inte värt det!
Precis som underbara & trötta Tant-"Tvär" skriver känner undertecknad sig när hon kommer hem från jobbet, hon citerar: "Man undrar verkligen om det är värt det. Att komma hem så sjukt slut som artist att man knappt orkar se sin familj. Är bara irriterad på allt. Så trött att man mår illa".
Och vad får man för besväret? Ingenting! En vis kvinna sa att man får mer pengar för att skura golv. Vilket är sant och dessutom så slipper man ansvara för människoliv.
Den här dåliga lönen (som praktiskt taget skrattar undertecknad i ansiktet när hon läser lönespecifikationen), avsaknaden av förmåner, mängden av skyldigheter, ständiga stressen, jäkten och paniken gör att undertecknad verkligen börjat spana efter alternativa vägar i livet. Tråkigt, för hon trivs i grund och botten med sitt arbete. Men det är inte värt att vara så trött vid hemkomsten att bara tanken på att dra en dammsugare förlamar en från topp till tå.
Tänk er själva att komma till jobbet kl 13.00, säg en vanlig onsdagseftermiddag, för att sedan lämna jobbet 21.45 och konstatera på vägen till omklädningsrummet att "nej, jag har inte kissat idag" och "nej jag har knappt hunnit äta idag, än mindre dricka". I nästan nio timmar har ni då sprungit konstant mellan salarna, läkemedelsrummet, röntgen, blodcentralen och operation. Hämtat, lämnat, burit, dragit. Startat dropp, räknat piller och bytt blöjor samtidigt som ni har kommunen i telefonen och anhöriga som trampar bakom er. Hindrat en patient från att strypa sig med droppslangen eller fastna med benen mellan sänggrindarna. Blandat antibiotika, tagit EKG och svarat Tant Agda trehundrafemtioelva gånger att ingen tagit hennes kläder, de är bara inlåsta i skåpet bredvid henne.
Egna lyxigheter som matrast och toalettbesök är en utopi.
Men det är klart, undertecknad & Tant-"Tvär"s jobb som sjuksköterskor är ju inte så viktigt att det behöver premieras genom vettig lön och drägligt arbetstempo, men gud nåde de om de slarvar eller stannar hemma - då DÖR ju folk.
Nej, undertecknad är inte bitter. Hon är förbannad.
