kloksmart

I Japan, där gillar man att göra det mesta på golvet. Japanernas möblemang är därmed anpassat för allehanda lågt bedrivna aktiviteter. Undertecknad funderar på att bli japan. I det rosa huset ligger nämligen det mesta på golvet. Glas, bestick, tallrikar, sockar, mössor, väskor, decilitermått, hårborstar, pennor, blomjord, fjärrkontroller, leksaker, bakformar, plastbyttor, vattenflaskor, tidningar, spikmattor - ja, det mesta ett hushåll innehåller.
Nej, det är inte undertecknad som har brist på förvaring, det är Luvan som tycker att det mesta ter sig bättre liggandes på golvet.  4½-åringen hjälper sin lillasyster och slänger ut en arm så fort han passerar en yta med föremål och river ner alltihopa. Det måste vara någon form av inbyggd reflex - saker på bord = arm ut. Luvan har inte riktigt samma taktik. Hon klättrar först upp på ytan hon ska länsa och kastar sedan metodiskt ner sak efter sak. Oavsett taktik är resultatet det samma. Allt hamnar på golvet. Och undertecknad blir japan.

Undertecknad känner sig lite så här - inlåst.
Eller är det utelåst?

Efter att mer eller mindre medvetslös ha tillbringat lördagskvällen i soffan samt sovit som en död hela natten kände undertecknad sig något mindre ofrisk i morse. Visserligen gör halsen fortfarande lite ont men vad är det komma med när undertecknad bor med VD:n och är kompis med styrelseordförande i hypokondrikernas riksförbund...?!
Efter att, tillsammans med Luvan, sovit frukost tog undertecknad djävulen i båten och började ro. Resultatet redovisas här nedanför.


Som ni alla kan se så saknas det (fortfarande) några plankor här och där. Och i bakändan är det lite för mycket bräda. Men undertecknad har idag fått förklaringen till varför inte Karln kan färdigställa bron.


Han har ju inge virke hemma...

Undertecknad nämnde även i föregående inlägg att rosa huset är i behov av städning...

...tror ni henne nu?

Helgen är över. Bron är (nästintill) färdigmålad. Mot alla odds.

Nu är det ta henne tusan dags för kaffe (och en bulle)! Vem bjuder?

Rosa huset gör att undertecknad kommer att få ett nervsammanbrott. Rosa huset med närliggande omnejd (gården), är fullt av projekt. Oavslutade projekt. Det saknas lister, det saknas panel, det saknas färg, det saknas ännu fler lister, det är fullt av skräp och onödiga prylar. Dessa oavslutade projekt gör att undertecknad får åt nerverna. Hon är ohejdat less på alla oavslutade projekt.
Målet med nuvarande lördag och söndag var att undertecknad (och Karln) skulle färdigställa bron.  Undertecknad hade tänkt måla färdigt medan Karln skulle spika de sista plankorna. Snacka rent önsketänkande. Till att börja med har undertecknad råkat ut för sjukdom. Nej, det verkar inte vara någon svinsjuka, det är nog en alldeles vanlig förkylning. Ni vet, halsont, huvudvärk och muskelvärk, sådana saker som gör att lusten och framförallt orken till att måla högt och lågt inte räcker till. För det andra så verkar inte Karln tänka som undertecknad.
Nå, undertecknad trotsade sjukdomskänslorna och greppade penseln. Det var ett måste, annars hade hon förutom ont i halsen även drabbats av någon form av hysteri. (Det blir ju aldrig någonting gjort!) Nu är i alla fall hela bron målad ett varv. Hon hoppas verkligen att hon orkar måla det andra och sista varvet under morgondagen. Dock kan vi nog alla fetglömma de sista plankorna. Om inte undertecknad sätter dit dem själv förstås, men det finns faktiskt gränser på vad man orkar när man är ofrisk.

Som grädden på isberget är det sexochetthalvttusen saker som behöver göras inomhus (förutom att spika list). Undertecknad är snart beredd att betala för att rosa huset ska bli städat och projekten avslutade. Någon frivillig? 

Kommer ni ihåg inlägget angående rockstjärnor och deras förehavande. Där fick vi alla lära oss att rockstjärnor dricker öl men i-n-t-e håller på med konstsim.
Undertecknad vill nu att ni tar den här bilden i beaktande och sedan svarar på frågan:
Vad gör bandmedlemmarna på bilden?


Rockstjärnorna (i alla fall fyra av fem) utövar ishockey?

Undertecknad har den senaste tiden fått höra ganska mycket (undrar om det är någon form av kompensation för att hon inte har pratat så mycket?!). Hon kan till och med säga att hon i vissa situationer fått höra för mycket.
Nå, till saken. Det som undertecknad har fått höra mest på sista tiden är - Topp tre:
1, "Det går inte."
2, "Det är bara att finna sig i "
och, *trumvirvel*
3, "Det är hundår alternativt ett hundgöra."

Undertecknad ber på sina bara knän. Snälla sluta säg att det inte går. Det går visst! För exempel; Det gick att hänga upp kristallkronan i hallen. Det gick att lära undertecknad åka slalom. Det gick att bygga en bro utan att ta bort hela betongplattan. Det gick att få ett nytt jobb. Det gick att inte bli arbetslös. Det gick att börja springa och så vidare.
Ni vet säkert också en massa saker som gick - eller hur?! Då borde det gå att göra minst lika mycket till?!

Undertecknad jobbar som bekant på det sjuka huset och där ska man helst inte ha så mycket åsikter eller tyckande. De som tycker får snabbt höra: "Det går ändå inte" snabbt åtföljt av "det är bara att finna sig i". Nu må ju undertecknad vara som ett barn, men hon bara undrar: Varför ska man bara finna sig i sånt man inte trivs med? Varför ska man finna sig i att arbetsgivaren behandlar de anställda hur som helst? Varför ska man finna sig att stå i kö i tjugofem minuter (utanför arbetstid) för att få ut arbetskläder som man enligt lag måste bära? Varför ska man bara snällt finna sig i att jobba med sådant man egentligen inte är intresserad av? Varför ska man finna sig i att det inte går? Det går! Juh!

Förklaringen till detta är tydligen att alla måste göra sina hundår. Alla, oavkortat alla. Ingen ska slippa undan. Ja, för hundåren, det är de som bygger grunden i livet. Som formar och som ger erfarenhet. Alla måste göra sina hundår innan livet börjar på riktigt.
Återigen är det kanske undertecknad som på grund av sin ringa ålder inte begriper bättre, men varför (?) ska man vänta på att livet ska börja och dessutom, medan man väntar, göra saker som man inte trivs med? 
Undertecknad ser helst att livet pågår mest hela tiden och, hallå? Är inte hela livet ett riktigt hundgöra?!  

Så, undertecknad efterlyser härmed en optimistkonsult. Någon som istället för att säga: "men det blir ju så långt att pendla", "kommer du verkligen orka det", "var glad att du har ett jobb", "hur tänkte du nu?", "du borde inte", "det går ändå inte", "det är bäst du finner dig i det" eller "det är bara att bita ihop, alla ska göra sina hundår" säger "men så roligt!", "det löser vi"  eller varför inte "kom och drick kaffe och ät en bulle".
 

Från och med nu är undertecknads nya motto: Allt är möjligt. Hon vägrar nämligen (likt en treåring) gå genom livet och tro att det ändå inte går.

Jorden har knappt börjat snurra, men undertecknad tänkte ändå få passa på att önska er alla en riktigt trevlig söndags morgon.
Själv tänkte hon, efter att ha ätit frukost, krypa ner i sängen och sova gott. Ända fram till middagstid, ungefär. Tre av fyra nätter är avklarade och nu är det bara one to go.

Hoppas ni har sovit riktigt gott och är utvilade nog att möta dagens äventyr!

Undertecknad har tappat orden. Hon vet inte vad hon ska säga. Vad hon ska skriva. Hon sjunger inte ens i bilen. Orden är borta. Hon kan inte ens anklaga senildemensen för detta, undertecknad har nämligen inte glömt bort orden, hon har bara tappat dom. Förlagt dem. Eller tappat och förlagt, de ligger säkert där inne på hjärnkontoret någonstans, i en låda eller så, men de orkar inte riktigt komma fram.
Karln är säkert nöjd, undertecknad håller inte låda om tvätthögar, utspridda skor och kattmat. Om det inte vore för Luvans och 4½-åringens vrålande... (Luvan har en vilja och 4½-åringen har en annan vilja, båda är dock försedda med ordentliga röstresuser och en ohejdad tjurighet. Kombinationen resulterar i konflikter och illvrål. Ofta. För ofta.) ...i tid och otid vore det riktigt tyst och skönt i rosa huset.

Undertecknad har nu skrivit om den sista meningen cirka trettiosex gånger, hon ger upp och avslutar nu detta ordande.

Kommer du se tillbaka på ditt liv och säga: "Jag önskar att jag hade" eller "Jag är glad att jag gjorde"?

Det här med jobb börjar bli jobbigt. Ena stunden är undertecknad utan jobb, nästa stund har hon för mycket jobb för att i en tredje stund ha fel jobb och i den fjärde stunden är hon så förvirrad så hälften vore nog. Jobbigt var ordet.
Hon har sitt jobb på hermelinhuset, men eftersom det för tillfället inte bedrivs så många studier får undertecknad endast några få timmar där. Tillfället kommer snart att gå över och undertecknad har då många timmar inbokade. Men även undertecknad måste äta (varje dag, inte bara tillfälligt) och behöver därför riksdaler till att köpa mat.
Detta medför att hon även måste slava hos landstinget. Landstinget är ett gissel, ett  mörker, ett elände! Hon har fått tre alternativ, det första sa hon bort illa kvickt, sedan stod det mellan pest eller kolera. Undertecknad valde pest. Detta medför att undertecknad den närmaste tiden kommer att få jobba för lite och den senare tiden kommer att få jobba för mycket. Hoppet ligget just nu till framtiden. Det kanske löser sig. I framtiden.


Tycker ni det verkar jobbigt? Tänk då på undertecknad som lever i röran.

Ligger ni i soffan?

Nu tar vi alla en liten paus, sjunker ner i soffan och bara tar det lungt.



Liten Luva har tagit rast.

Tydligen så ville fler än en veta vad undertecknad ska jobba med när hon nu snuvat arbetslösheten på konfekten. Jo, undertecknad är numer forskningssjuksköterska på läkarhuset i residensstaden. (Det är ordagrant stulet från Tant-"tvär"). 
Undertecknad ska nu jobba i superfina lokaler, utan pyjamas och tillsammans med personal som verkar vid det första intrycket vara ett otroligt trevligt gäng med mycket humor. (Prestationskraven kommer smygande.) Hon har nästan svårt att tro att det är sant.  

Undertecknads nya arbetsgivare är ett av världens största konsultföretag inom läkemedelsutveckling och arbetar på uppdrag av de flesta stora läkemedelsföretag som finns. Beroende på hur många studier som bedrivs är det också olika mycket jobb. Undertecknad är dock helt införstådd med förutsättningarna och är (i alla fall just nu) nöjd med upplägget. Hon kommer nog även att bedriva lite slavarbete åt det ljuvliga landstinget, om de nu bara behagar kläcka ur sig när de har behov av undertecknad. Personalpolitiken i det sjuka huset är under all kritik.

Undertecknad ska idag frisera lejonmanen, hon måste ju vara snygg och prydlig på sitt första arbetspass.