och folket kastade kläderna
...slet fram solstolarna och solen värmde deras vinterbleka skinn. Tänk att när solen skiner och termometern visar 16 grader celsius i skuggan blir folk som tokiga och nakna(?!). På altaner, balkonger, uppfarter och gårdar satt bleka typer med näsan mot solen. Ja, inte bara näsan. Armar, ben, tår, till och med magar blottades. Priset tog gubben endast iklädd shorts och tofflor. Söt var han där han satt med sekatören i högsta hugg och anföll den precis framtinade rabatten. Han såg glad ut. Kanske glad över att solen och framför allt värmen tillslut hade kämpat sig norr om Malmö, eller att han fick angripa växtligheten, eller så var han helt enkelt glad över att äntligen få springa praktiskt taget naken utomhus. Svårt att avgöra, men glad var han.
På kvällen värmde den stora elden. 3-åringen försökte slå nytt världsrekord, men det tog i alla fall 15 minuter innan han var sjöblöt. Någonstans värmer det ändå mer än elden att se ett gäng 3-åringar springa runt, runt, runt, runt på det blöta gräset. Över snö, ner i pöl, in i lera, för att till sist med bredställ landa på sida och glida i det våta gräset och sedan börja om igen.
Tur att kläder går att ta av.
Vem var Höna-Pöna?
Frågan har funnits i huvudet ända sedan den kladdiga kakan intogs på caféet ute i skogen.
Världen är sned och vind. Staketet lutar inåt och utåt, på samma gång. Soptunnorna står lätt bakåtlutade. Gården har en nedförsbacke innan gatan tar vid. Rallykillens uppfart har ett stort gupp, det brukar inte finnas där, den nya bilen körs med gott mod in på gården, kabam! Rallykillens far hör smällen och drabbas av det dåliga samvetet, guppet åtgärdas efter bästa förmåga. Den sneda världen gör att de ivriga planerna på att greppa hammaren och snickra ihop en farstukvist snällt får vänta. Tjälen ska visst gå ur marken. Trist, både inspirationen och motivationen hade ju infunnit sig.
Inspirationen tog en ny vändning och ville att målarpenseln skulle användas. Sagt och gjort. Det fanns dock ett problem med färgburken, eller snarare locket. Det satt fast. Inspirationen hann nästan försvinna innan proceduren med att få upp locket var avklarad. Tillslut, efter hårt slit och en massa färg på händerna kunde dörrfoder och trappräcke målas. Det firade katterna med att kliva i färgen. Inspirationen försvann som en avlöning.
Höna Pöna var en dockteater av Eva Funck. Jajustdet!
Att släppa sargen
Det sägs att det bara ska vara att börja. Att sätta sig ner och skriva första inlägget. Ett blogginlägg. I huvudet finns många ideér men mest lösryckta meningar om allt och ingenting. Tydligen kan (ska?) bloggar handla om sånt - allt och ingenting. Men det måste medges att när titeln är kloksmart uppstår en viss prestationsångest. Hur svårt kan det va? Svårigheten sitter förmodligen i koncentrationen, det är inte så lätt att kunna fokusera på en dator när Bönan vrålar fram sitt missnöje. Inte heller när 3-åringen snurrar runt golvlampan och på så sätt slungar den mot vardagsrumsfönstret. Att i sådana stunder få ihop ett blogginlägg verkar svårt, faktiskt rent omöjligt. Men för att använda en klyscha; ingenting är omöjligt , det tar bara lite längre tid.
Sargen är släppt - välkommen till min kloksmarta blogg!
