kloksmart

Undertecknad har upptäckt något mycket angenämt - lyx i vardagen. Såsom tidigare nämnt uppskattades onsdagen som bjöd på sushi och en finsk man = vardagslyx. Detta fenomen har inträffat igen. I veckan fick undertecknad champagne - på en tisdag?! Mycket trevligt initiativ. Gitarristen och Challe (Tjalle, Scchhalle) tittade in i rosa huset och hade med sig en flaska av prima dryck för att fira att Gitarristen nu är ägare till sitt eget hus. Ja, en sådan sak underlättar onekligen levandet i livet och bör således firas! Undertecknad väntar nu bara på att få provbada bastun och bubbelkaret men räkna inte med att hon har på sig kavajen...

Må väl och komihåg - sisten hem är en kaka!

De som känner undertecknad vet att hon sällan och aldrig säger saker bara för att vara snäll. Undertecknad fungerar inte så, hon är inte snäll. När undertecknad säger saker så menar hon dem.

Undertecknad lever i tron om att alla människor behöver bekräftelse. De behöver höra att de är bra. Hon tror också att alla människor kan - bara någon tror på dem. På grund av detta försöker undertecknad visa sin uppskattning - berätta för folket när de är fina, har gjort något bra eller när hon tycker om dem och uppskattar deras närvaro.
Detta slår inte alltid så väl ut. Vissa betraktar undertecknad som en komplett dåre (jaaa, förutom den dåre hon redan är) andra tar berömmet som djupa kärleksförklaringar och tror att undertecknad är en tvättäkta stalker (förföljare låter inte lika bra). Men, men, galen förföljare eller inte - hon säger aldrig saker för att vara snäll.

Undertecknad är inget undantag på något vis, hon behöver beröm och som det lejon hon är hugger hon som gäddan på kroken när hon får positiva kommentarer. Snacka om lättlurad, men genom några lovord kan man få undertecknad (nästan) var som helst.

Idag snubblade undertecknad över ett kloksmart citat som får avsluta detta inlägg:

"Beröm ofta, beröm dem som berömmer".

Snart-5-åringen: -Mamma!?
Undertecknad: Jaaa?
Snart-5-åringen: Fota oss när vi sitter här!
*hämtar närmasta kamera, Karlns telefon*
Snart-5-åringen: När jag gör så HÄR blir det en bra bild!

Undertecknad är lite bekymrad. Bekymrad över sig själv. I alla fall bekymrad över hjärnkontoret, kroppen verkar det inte vara något större fel på - än (bör kanske tilläggas). Alla vet ju vid det här laget att undertecknad är mer eller mindre dement, det är ju konstaterat gånger flera. Men nu är undertecknad rädd för att hon inte längre bara är dement, hon har nog drabbats av en fullkomlig hjärnkollaps. Denna kollaps kommer att leda till att undertecknad tappar förståndet, som om det inte var nog illa att hon redan har slarvat bort minnet.

Den senaste veckan har inte undertecknad haft många rätt. Hon har glömt, kommit ihåg fel, varit på väg till fel ställe, glömt att hon glömt, bokat in fel aktivitet på fel tid och så vidare i all oändlighet. Bekymrande.
På något mycket märkligt sätt har det mesta ändå löst sig, tack vare alla högre makter och alla som har underlättat undertecknads något förvirrade tillvaro. Den största stjärnan i himlen ska dock Mamma-Mu (& Långa Farbrorn) ha. Hon räddade undertecknads skinn förra torsdagen när undertecknad lyckats med en riktig kombo-delux: Hon hade bokat in fel aktivitet på fel tid, kommit ihåg fel, var på väg till fel ställe och hade alldeles garanterat glömt att hon glömt.

Undertecknad ber härmed alla inblandade och drabbade om ursäkt på sitt allra ödmjukaste vis! Förhoppningsvis är denna hjärnkollaps tillfällig och undertecknad kommer kunna återgå till sin sedvanliga demens.

Karln har gått upp i sovrummet med vilda-bebin och väntar på snart-5-åringen som också ska gå i säng. Peugotmannen och undertecknad sitter i soffan tillsammans med snart-5-åringen som inte alls är intresserad av att gå i säng.
Snart-5-åringen: *använder sig av den ynkliga rösten*  -Mamma, jag vill att du söver mig
Undertecknad: *med bestämda rösten* -Nej, nu är pappa där uppe - gå nu upp...
Snart-5-åringen: *lägger armen om undertecknad* -Men mamma, jag vill sova med dig, inte med pappa...
Undertecknad: *börjar ana en annorlunda förklaring* -Varför vill du inte sova med honom då?
Snart-5-åringen: *flinar* -Näää, för jag vill inte sova bredvid honom, han luktar!
Peugotmannen börjar fnittra
undertecknad: *försöker hålla sig för skratt* -Vaddå luktar? 
Snart-5-åringen: -Han luktar när han andas. När han sover, ur munnen.
Undertecknad: - Vad luktar det ur munnen då?'
Peugotmannen börjar frusta.
Snart-5-åringen: *bestämt* Det luktar illa!
Peugotmannen skrattar hejdlöst.