kloksmart

Middagsmålet har idag intagits i Farfars residens. Det hela var en mycket harmonisk och trevlig tillställning. Bönan började måltiden med att stoppa en av sina små söta händer rakt i en varm potatis vilket ledde till en mycket ledsen läpp. Nåja, det gick snabbt över och hon la igen sina två små blå för att ägna sig åt en tupplur. 3-åringen bestämde sig i samma stund som maten landade på tallriken att han skulle gå och vila (sviter efter gårdagens feber) sagt och gjort. När alla andra hade ätit färdigt återvände han, petade lite i maten och tyckte att det var dags för glass.

Badanordningen är klar och även ordentligt invigd. I torsdagskväll utrustade Karln och Peugeotmannen sig med skruvdragare och påbörjade arbetet med tralldäcket runt badanordningen, och hör och häpna, på söndag eftermiddag stod hela skapelsen klar. Självklart har det med undertecknads medverkan att göra, utan hennes närvaro och fantastiska förmåga att hantera en skruvdragare hade det aldrig blivit färdigt så snabbt (hrm...). Detta har resulterat i att situation Beirut faktiskt ser något bättre ut. Gropen i gräsmattan är här med helt borta, eller borta, det är gömt under ett tralldäck modell stort. Fiffigt va? Sen att vi nu äger nordens största altan, det är en helt annan historia.

   Båda katterna har upptäckt poolen, fast på olika sätt. Katten, modell korthår, hon tycker det är helt fantastiskt att hon har fått en så stor vattenskål mitt på gården och dricker gladeligen sig otörstig. Att vattnet är klorerat och förmodligen mindre nyttigt för en liten kattmage är ingenting som hon bekymrar sig om. Egentligen inte undertecknad heller, för det är Karlns uppgift att tömma kattlådan. Katten, modell långhår, hon är mest ängslig. För i det stora vattenhålet bor det nämligen ett otäckt odjur (läs: 3-åringens uppblåsta krokodil). Katten brukar smyga sig fram till kanten men så fort det hemska djuret kommer flytande backar hon illa kvickt utan att släppa varelsen med blicken, i händelse av ett anfall.

Igår gick det åska för första gången den här säsongen. Det var en ny upplevelse för 3-åringen.

-Mamma, vad är det?

-Det är åskan

-Jaha, var då?

-Uppe i luften.

-Jaha...vad gör Oskar där?

Nu är det i alla fall sommarlov. Och sanna mina ord, det här kommer att bli en lååång sommar.

Problemet med att driva en blogg när man lider av guldfiskminne, svår demens eller teflonminne är att alla bra uppslag glöms bort. Har inte idén skrivits ner i samma stund som tanken tänktes är den borta, försvunnen, väck, gone, kommer-aldrig-mer-igen. Det är ett elände. Flera gånger varje dag uppstår det massor med lysande blogginlägg, rubriker eller fiffiga kommentarer. Men som sagt, teflonminnet försvårar författandet. Dessutom, till råga på allt, glöms det ord. Det är också ett gissel eftersom det då och då faktiskt skrivs ett par rader, men skrivandet tar nästan en evighet eftersom hjärnan förtvivlat försöker komma på vilket ord den letar efter. Och tid är det banne mig inte gott om, försök själv hitta nog mycket tid till att starta datorn, komma ihåg idén, leta orden och få ner de på pränt i sällskap av ett stycke Böna och ett stycke 3-åring.

   Har konstaterat att undertecknad och dess hjärna inte riktigt är kompatibla med varandra. En idé infinner sig men glöms bort, en tanke tänks men en helt annan handling utförs, ett samtal pågår men munnen pratar innan hjärnan har hunnit redigera meningen. Allt detta krånglar till livet en hel del. Speciellt detta guldfiskminne, det är den stora boven. Bara igår eftermiddag tänktes det säkert 8-9 gånger att en viss sak skulle göras innan kvällen var slut och trots det var det inte gjort vid läggdags. Hela dagen har det tänkts plocka fram köttfärs till middagen och lik förbannat steks det frusen köttfärs. En viss trötthet uppstår.

     Och då har vi inte ens pratat om alla siffror, husnummer, adresser, telefonnummer, personnummer - nummer som alltid varit den bästa sidan av mitt minne.

Slutsatsen är: svår demens alt. överarbetad hjärna. Inget av det är att rekommendera. 

Lagen om alltings jävlighet var på besök igår. Visit hos Blixt Gordon var inbokat efter lunch. Eftersom både toaletten blivit städad och ärenden i stadens affärer hade uträttats blev det aningen stressigt. När lunchen var undanplockad och alla två gryn påklädda hoppade alla in i riskokaren, nyckeln vreds om och nä. Ingen reaktion, batteriet var stendött. Jaha, bilnyckelsskifte och alla satte sig mitt i busken. Nykeln vreds om och...ingen reaktion, batteriet var stendött. Nog är det väl fantastiskt att hela gården är full med bilar och ingen fungerar. Undertecknad var vid det här laget måttligt irriterad, kastade en snabb blick på den regntunga skyn och hämtade cykelhjälm och kärra. (Karln hade kidnappat v-suttinen) Efter att ha spänt fast alla två gryn en tredje gång sattes fötterna på pedalerna och färden startades, ganska många minuter försent. Ett ilsket trampande i uppförsbacke och halv orkan var inte ett dugg underhållande men det gjorde att hela ekipaget anlände till Blixt Gordons hus. Blixt Gordons hus är utrustat med portlås och roande sig för dagen med att leka Fort Nox,  att ta sig in visade sig omöjligt. Fram med mobilen, tröck (ett norrländskord av prima kvalité, översättning: tryckte) på knapparna i hopp om att få hjälp inifrån. Möttes endast av; fel i anslutningen som retsamt blinkade på skärmen. Upprepade försök till kontakt som endast resulterade i antingen upptagetton eller anslutningsfel i kombination med 3-åringens frågor om varför ingen öppnade var helt fel medicin för ett redan påfrestat tålamod. Efter många om och men (3-åringen hade gett upp och gått för att gunga) kom Blixt Gordon och öppnade dörren. Halleluja!  

Det är inte bara bilbatterierna som är urladdade. Undertecknad är också trött, trött, trött och trött. Längtan efter att få vakna av sig själv, inte av ett gryn eller en väckarklocka är enorm. Tänk att bara få ligga i sängen och dra sig så länge man vill, mysa under täcket och röra foten mot det tillräckligt varma lakanet. Tänk, tänk....

Frågeställningarna lyder som följer: Varför kommer alltid inspirationen till att göra någonting lagom till sängdags? O varför är inte inspirationen kvar på morgonen?

Härom kvällen tillverkades det studentplakat. En ganska simpel uppgift kan tyckas för den oinsatta, men det kan meddelas att det inte har tillverkats något standardplakat. Nejhej, det här är orginellt, till och med rent av unikt. Därav krävdes det en rejäl arbetsinsats. Dileva stod för material samt idéerna och undertecknad för handräckning samt glada tillrop. Redan några minuter in i processen stod det klart att Dileva aldrig någonsin satt sin fot på förpackningsakademin, hon skulle aldrig heller kunna bli förskolelärare. Sax, tejp och klister är alldeles för fina verktyg för en riktig Dileva - hon gör sig bäst med ett järnspett, häftpistol alternativt en yxa i handen. 
   Efter att nästan ha limmat fast en hushållsrulle och en rejälhårtuss på plakatet, limmat ihop två fingrar (det vara nära att även ögonen limmades ihop), fått båda händerna fastsatta i en dinosaurbok, ådragit sig huggsår i de stackars kvarvarande fingrarna stod Dileva äntligen på alla fyra uppe på bordet, på plakatet, nynnandes på "Lärarens läppar fladdrar i vinden..." ackompanjerad av Bönan som bjöd på serenad. Innan plakatet kunde betraktas som färdigt skulle urtidsdjuren fastsättas på lämpligt vis. Sagt och gjort. Resultatet? Perfekt!  
   Nu ses det fram emot den utlovade oxfilén på torsdagens kväll.

Undertecknad här idag tagit premiärdoppet i badanordningen som är placerad i den före detta lergropen. Ljuvligt! Lufttemp 29°, vattentemp 26°. Bönan sov, 3-åringen var hos farfar, Karln var på jobbet. Det var poolen, soolen och undertecknad. Mmm!