kloksmart

Problemet med att driva en blogg när man lider av guldfiskminne, svår demens eller teflonminne är att alla bra uppslag glöms bort. Har inte idén skrivits ner i samma stund som tanken tänktes är den borta, försvunnen, väck, gone, kommer-aldrig-mer-igen. Det är ett elände. Flera gånger varje dag uppstår det massor med lysande blogginlägg, rubriker eller fiffiga kommentarer. Men som sagt, teflonminnet försvårar författandet. Dessutom, till råga på allt, glöms det ord. Det är också ett gissel eftersom det då och då faktiskt skrivs ett par rader, men skrivandet tar nästan en evighet eftersom hjärnan förtvivlat försöker komma på vilket ord den letar efter. Och tid är det banne mig inte gott om, försök själv hitta nog mycket tid till att starta datorn, komma ihåg idén, leta orden och få ner de på pränt i sällskap av ett stycke Böna och ett stycke 3-åring.

   Har konstaterat att undertecknad och dess hjärna inte riktigt är kompatibla med varandra. En idé infinner sig men glöms bort, en tanke tänks men en helt annan handling utförs, ett samtal pågår men munnen pratar innan hjärnan har hunnit redigera meningen. Allt detta krånglar till livet en hel del. Speciellt detta guldfiskminne, det är den stora boven. Bara igår eftermiddag tänktes det säkert 8-9 gånger att en viss sak skulle göras innan kvällen var slut och trots det var det inte gjort vid läggdags. Hela dagen har det tänkts plocka fram köttfärs till middagen och lik förbannat steks det frusen köttfärs. En viss trötthet uppstår.

     Och då har vi inte ens pratat om alla siffror, husnummer, adresser, telefonnummer, personnummer - nummer som alltid varit den bästa sidan av mitt minne.

Slutsatsen är: svår demens alt. överarbetad hjärna. Inget av det är att rekommendera.