kloksmart

Om inte undertecknad kommer att få magsår snart, egentligen nyss, så kommer hon aldrig att få det. Allt hon gör utförs i panik.
Låt henne ge er ett exempel, matsituationen. Ofta går det till på samma sätt i fyra något hyseriska steg:
1, Stresslaga maten för att få den klar innan ungarna har slagit ihjäl varandra alternativt katten/huset/vardagsrumsbordet/tallrikarna medan de ömsom vrålar ömsom skriker på grund av den svåra hungersnöden. De spelar ingen roll när maten börjar lagas - hungersnöden är alltid akut!  
2, Panikäta maten (när den väl står på bordet) för att hinna äta upp så mycket som möjligt innan ungarna går från bordet och obevakade orsakar vattenskada i badrummet när de ska tvätta sig. Under hela måltiden gäller det dessutom att fånga glas och skedar som trillar ner från bordet och upprepa meningen: -Sitt på stolen! ungefär trehundrafemtioelva gånger.
3, Akutstäda undan från matbordet innan Luvan är tillbaka i köket och uppe på köksbordet där hon hänger i lampan/äter ur kastrullerna/spelar trummor på glasen/kastar ner maten på golvet.
4, Förvissa sig om att allt är i tryggt förvar på diskbänken. Hugga en trasa, kasta sig under köksstolarna för att försöka få bort den nerkastade maten från golvet innan Luvan käkat upp den (också).

Så här är det mer eller mindre alltid. Det gäller att hela tiden ligga steget före. Undertecknad är trött. Jättetrött. Det är tur att det ibland dyker upp vänliga själar som har med sig plåster. 
 

Plåster för magen...

...och lugnande för själen.