ordlöst
Undertecknad har tappat orden. Hon vet inte vad hon ska säga. Vad hon ska skriva. Hon sjunger inte ens i bilen. Orden är borta. Hon kan inte ens anklaga senildemensen för detta, undertecknad har nämligen inte glömt bort orden, hon har bara tappat dom. Förlagt dem. Eller tappat och förlagt, de ligger säkert där inne på hjärnkontoret någonstans, i en låda eller så, men de orkar inte riktigt komma fram.
Karln är säkert nöjd, undertecknad håller inte låda om tvätthögar, utspridda skor och kattmat. Om det inte vore för Luvans och 4½-åringens vrålande... (Luvan har en vilja och 4½-åringen har en annan vilja, båda är dock försedda med ordentliga röstresuser och en ohejdad tjurighet. Kombinationen resulterar i konflikter och illvrål. Ofta. För ofta.) ...i tid och otid vore det riktigt tyst och skönt i rosa huset.
Undertecknad har nu skrivit om den sista meningen cirka trettiosex gånger, hon ger upp och avslutar nu detta ordande.
Du kan få sitta ordlös, rådlös eller bara makalös (men ej byxlös) vid mitt köksbord med en kopp kaffe och en bulle. Jag är också uppe hela nätterna :-)
