kloksmart

Undertecknads mamma är en mycket tjurig tornedalning, en mycket tjurig. Och så fort det blir tal om sjukvård av något slag blir hon om möjligt ännu tjurigare. Häromdagen fick undertecknad genom milt men bestämt tvång tvinga sin mamma att uppsöka farbror fru doktorn, det tog tre timmar bara att få henne att ringa till vårdcentralen. Ja, ni ska ju inte tro att hon lyssnar på undertecknad trots att hon jobbar som sjuksköterska (veterinär?) och har träffat mer än en sjuk människa i sina dagar. Icket.  
Undertecknad tänkte därmed härmed bjuda på en krönika som på ett klockrent vis beskriver hur undertecknads mamma (och garanterat flertalet av hennes mostrar/morbröder/kusiner) fungerar när det blir tal om sjukvård. Undertecknad såg ingen anledning att försöka skriva ner det själv när någon annan redan gjort det alldeles exemplariskt.    

En magnecyl botar det mesta
"Häromveckan berättade fadern om en nattlig incident. Han hade vaknat av att han inte kunde andas, tungan hade svällt upp och blockerade halsen. "Men hur kunde du då ringa ambulansen", undrade min kära.
   Farsgubben tittade lite förvånat på henne och svarade: "Vadå ambulans - jag kunde ju andas genom näsan. Och jag förstod att det var den nya medicin jag fått för gikten som spökade. Det var ju bara att hålla sig vaken tills det blev morgon och sedan ringa vårdcentralen för en ny medicin". 

Min kära var chockad men så har hon också lätt för att tillkalla ambulans. Jag bara ryckte på axlarna, detta var vardagsmat i min släkt. Nio av tio skador och sjukdomar läker av sig själva och alla symptom är falska eller ofarliga, så tänker vi.
   Det är inte så att vi är motståndare till medicinsk kunskap och skeptiska till sjukvårdens möjligheter att bota, inte mer än vad som är hälsosamt i alla fall. Och om vården kallar så kommer vi, jag har till och med bokat besök på eget initiativ vid tillfälle. Men inom släkten finns en djupt rotad motvilja mot att söka vård, särskilt akut. Vi vill inte besvära, inte i onödan i alla fall.

Varje gång någon i min omgivning blir sjuk och vill tillkalla ambulans eller åka till akuten så stretar jag emot, vem det vare månde. Ni blir ju ändå bara hemskickade med en magnecyl i handen, hävdar jag. Ta det lugnt så går det över, det är en fras jag kan upprepa i sömnen. 

När jag var åtta år fick min morfar ett slaganfall hemma på gården. Han bars in till sin säng och där låg han i tre dagar och sedan dog han. Det lägger nivån på något sätt.  

Som liten hoppade jag en gång från ett tak och landade snett. Jag fick linka hem på ett ben och min vrist var som en fotboll. Modern lade på ett bandage och gav mig en magnecyl och två veckor senare kunde jag nästan gå igen. Jag har fortfarande känningar av vristen och förstår att något gick sönder den dagen och att vristen borde röntgats. Men å andra sidan, jag kan ju både springa och hoppa.

Båda mina föräldrar arbetade heltid och varje gång vi barn insjuknade så fanns det två val. Om vi inte var sängliggande eller smittobärande var det skolan som gällde. Men annars fick vi stanna hemma. Ensamma. Med ett glas saft och en magnecyl. Att söka vård talades det aldrig om vad jag kan minnas. 

Kära mor hade en stark tro på magnecyl, hon var övertygad om att en tablett botade allt från akne till örsprång. Riktigt svåra åkommor krävde två. Det var hennes ordination när vi blev sjuka. Plus bomull i örat. Och det hjälpte, vi tillfrisknade alltid. Så småningom i alla fall. Mina egna barn har överlevt samma vårdideologi.

Sjukvårdskostnaderna skenar och jag brukar tänka att om alla var som vi skulle landstingsskatten kunna halveras. En och annan skulle säkert avlida av blodförgiftning, sprucken blindtarm och portvinstå men å andra sidan skulle de som är sjuka på allvar få bättre vård.

 
Att jag sedan ogillar sprutor, blodprov, nålar och blodtrycksmanschetter har väl hjälpt att hålla familjetraditionen vid liv. Det enda som bekymrar mig lite är att jag nu närmar mig den ålder då man ofta blir storförbrukare av sjukvård.

Jag får väl köpa hem en extra burk magnecyl."

Undertecknad sa till sin mamma när hon befann sig på akutmottagningen: - Hade du inte kommit till mig hade du tagit en magnecyl och gått och lagt dig.

Edna sa till undertecknad idag: - Ja, vad hade du gjort då? Du hade tagit en magnecyl och inte ens gått och lagt dig.

Jaja, det kanske är som alla säger: Äpplet faller inte långt från päronträdet...