kloksmart

Tisdag 9 mars. Sophämtning står det med stora bokstäver i kalendern. Undertecknad både ser och läser att det står "SOPHÄMTNING", noterar även att det står träning framåt kvällen. Check.

Frukosten äts, ungarna lämnas på förskolan, undertecknad som efter sitt maratonjobbande fortfarande känner sig nästintill bakis lägger sig på soffan (eventuellt råkar hon somna lite också, men bara lite). Friden störs av ett bullrande och dundrande som låter snarlikt sopbilen. SOPBILEN! Undertecknads lilla hjärnkontor snabbspolar tillbaka några timmar; kalender, sophämtning, soptunnorna var inte utställda när ungarna skjutsades till förskolan (DET vet undertecknad med säkerhet eftersom hon nio av tio gånger brukar backa på dem). Dundrandet närmar sig och undertecknad når fram till köksfönstret lagom för att se sopbilen köra förbi. Minst tjugosju olika svordomar hinner passera innan hon inser att sopbilen vänder för att tömma soptunnorna i husen tvärs över gatan... 

Undertecknad flyger ut i hallen, snubblar på katten, fångar jackan och lyckas få ner fötterna i ett par skor, kastar sig ut genom ytterdörren och rusar ut på gatan - får ögonkontakt med sopbilschauffören och lyckas genom någon form av charader få honom att förstå att han ska vänta, undertecknad ska bara..., hugger tag i tunnorna, inser att de är fastfrusna, ger dem några välriktade sparkar och får tillslut lös dem.  Släpar dem över gatan och slänger en blick upp i lastbilshytten bara för att konstatera att chauffören sitter dubbelvikt (!) och skrattar. Som om inte underteckad redan kände sig nog dum där hon stod bredvid soptunnorna iklädd skoterstövlar, pyjamasbyxor, jacka på trekvart och håret på ända så ger chauffören henne tummen upp...

J-ä-t-t-e-k-u-l, verkligen.  Trevligt att kunna glädja någon på tisdag förmiddag.