kloksmart

Idag känner undertecknad sig inte riktigt nöjd. Efter de två senaste dagarna på jobbet så har hon känslan av att hon inte gjort ett riktigt bra jobb.
I vanlig ordning har det varit fullt ös. Gårdagskvällen blev i vanlig ordning ett arbetspass då toalettbesök först blev möjligt efter 5 timmars väldigt aktivt arbetande, i ungefär samma veva slevade undertecknad i sig sin medhavda matback, hade hon inte fått mat då hade hon nog bitit huvudet av någon stackare. Men förutom detta (för det här är ju trots allt vardag på jobbet) så kändes det sämre än vanligt.

Förmodligen beror detta på att undertecknad i två dagar inte bara fått göra sitt eget jobb utan även andras jobb, jaga läkare som av någon outgrundlig anledning inte kan följa rutiner, skriva avvikelser, plocka upp lösa trådar för att sedan försöka binda ihop dessa trådar i hopp om att få någon form av ordning i kaoset. Och detta allt medan alla undertecknads patienter byts ut nästan två varv och hon har en student som hon ska försöka lära någonting. Tro undertecknad när hon säger att det inte är lätt att försöka bedriva någon form av pedagogik och lugn inlärningsmiljö när allt ska ske nyss eller helst igår.

Undertecknad har insett att hur hon än vänder sig så är ändan bak men nu känns det även som att hur hon än vänder, vrider, sliter och drar så räcker hon faktiskt inte till. Det bara är så. För att inte tala om undertecknads hjärna...DEN är onekligen överbelastad.
Det är inte så konstigt att undertecknad stundtals verkar lite förvirrad (det är helt enkelt för att hon faktiskt är det) och att hon faller i koma så fort hon kommer innanför hemmets ytterdörr.

En vis kvinna har sagt åt undertecknad att hon måste känna tillit. 

Som så mycket annat så övar undertecknad på detta. I stunder som dessa övar hon mer än någonsin. Hon gör verkligen sitt bästa för att känna tillit. 

Det kommer bli bättre. Det måste bli bättre. För det kan ju inte rimligtvis bli värre.    

Eller?