Sanningen om slutet av sommaren.
Sommaren har varit lång, varm och välbehövlig. Undertecknad har varit ledig sammanlagt 8 veckor (varav det återstår 10 dagar) så hon får väl inte klaga.
Nu är det dock snart slut på sommaren och verkligheten börjar krypa sig på. Ganska skönt att åter få rutiner i vardagen, speciellt för familjens yngsta medlemmar men (!) det finns ett stort m-e-n.
Undertecknad har verkligen gjort sitt absolut bästa för att i sommarvärmen förtränga och ignorera sanningen. Hon har dessutom haft (om än ett litet så har det funnits ett) ett litet-litet-litet hopp om att hösten skulle innebära en förändring.
Nu är är hösten strax här och med den kom sanningen, sanningen innebär ingen förändring och undertecknad blev genast på dåligt humör. Hon har visserligen någonstans i bakhuvudet begripigt att förändring är för bra för att vara sant, men ni vet ju det där med att hoppet är det sista som lämnar en. Sanningen innebär att hon måste återvända till Voldemorts-fästning.
I praktiken innebär det dock inte så länge, ca en handfull veckor, undertecknad kan sedan åter be om att få "ledighet". Men den fulla handen med veckor känns rent ut sagt outhärdliga, vidriga och direkt ångestframkallande! Dessutom känns det bortkastat, undertecknad skulle kunna åstadkomma och prestera så mycket mer en stund till. MEN inte i Voldemorts-fästning!
Nu tänker majoriteten av er att undertecknad är fånig och borde vara t-a-c-k-s-a-m att hon har ett arbete och att en handfull veckor är väl ingenting. Undertecknad förstår hur ni tänker men håller inte med. Hon vill ha förändring och hon vill ha det NYSS!
Så om ni nu ursäktar så ska undertecknad gå och tycka synd om sig själv en stund.
Sedan ska hon åter försöka skapa en flyktväg bort från sanningen - för det sista som lämnar människan är hoppet (i undertecknads fall tjurigheten)!
Nu är är hösten strax här och med den kom sanningen, sanningen innebär ingen förändring och undertecknad blev genast på dåligt humör. Hon har visserligen någonstans i bakhuvudet begripigt att förändring är för bra för att vara sant, men ni vet ju det där med att hoppet är det sista som lämnar en. Sanningen innebär att hon måste återvända till Voldemorts-fästning.
I praktiken innebär det dock inte så länge, ca en handfull veckor, undertecknad kan sedan åter be om att få "ledighet". Men den fulla handen med veckor känns rent ut sagt outhärdliga, vidriga och direkt ångestframkallande! Dessutom känns det bortkastat, undertecknad skulle kunna åstadkomma och prestera så mycket mer en stund till. MEN inte i Voldemorts-fästning!
Nu tänker majoriteten av er att undertecknad är fånig och borde vara t-a-c-k-s-a-m att hon har ett arbete och att en handfull veckor är väl ingenting. Undertecknad förstår hur ni tänker men håller inte med. Hon vill ha förändring och hon vill ha det NYSS!
Så om ni nu ursäktar så ska undertecknad gå och tycka synd om sig själv en stund.
Sedan ska hon åter försöka skapa en flyktväg bort från sanningen - för det sista som lämnar människan är hoppet (i undertecknads fall tjurigheten)!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du kan ju trösta dig med att bättra på (den redan snygga) brännan och dricka en alkoholfri öl;)
Andra har faktiskt börjat jobba nu och vill ta livet av sig!
Postat av: Tant Tvär
"Life is a progress, and not a station", du vet väl att SJ just nu har problem med förseningar, men förr eller senare kommer tåget fram :-)
Postat av: Katja
Måste gilla Tant Tvärs kommentar, klokt :-).
Men Fru Undertecknad, visst ska man vara tacksam över att ha ett jobb, men jag förstår dig fullt ut; den klump man får i magen när man måste gå till ett jobb som man av en eller annan anledning vantrivs på, den är banne mig inte rolig!
Hoppas att tåget rullar in på perrongen snart, kram!
Trackback
